Idag var jag med en stund på ockupationen av Socialstyrelsen i Stockholm. Att vi i Sverige kräver en avpatologisering av trans(sexualism) är en del i den världsomspännande rörelsen och kampanjen STP2012. Det är dags nu. Avpsykiatrisera diagnosen, den skapar bara stigma. Det finns andra sätt för att möjliggöra för vård efter behov.
Precis som i nästan varenda annan sakpolitisk fråga finns det inre motståndet med hela tiden. När någon ägnar sig åt systemkritik och direktaktion säger några ”det ni gör är inte konstruktivt” och ”ni förstör för oss som vill föra dialog”. Sedan har vi motståndet mot inomparlamentariska metoder som kan formuleras som ”ni bara gullar med makthavarna” och ”ni ser inte den stora bilden”.
Jag kan tänka mig att kritiken handlar om ett par olika saker. Önskan om att vi skulle vara en transrörelse, en enda gemensam som alla sluter upp bakom finns säkert där. Det skulle gynna ungefär bara den som fick vara talesperson för denna enda rörelse eftersom analyserna, behoven och strategierna är såhär breda och brokiga som de är idag. Om vi som rörelser skulle hålla upp en snygg och prydlig fasad skulle det dels vara en lögn, för rörelserna är brokiga och skitiga. Dels skulle de i makthavande position som vill att vi ska vara inställda på assimilation och snälla vinna genom att de lyckas att få oss att uppleva det som en säger och gör påverkar möjligheterna för hela gruppen. Min analys är att det var just det som Makten gjorde med Homolobbyn för tio-fem år sedan. Homolobbyn hade kunnat vara till exempel även en translobby om det inte var för beröringsskräcken med det skitiga och brokiga som transpolitik kan innebära.
Jag finner allt mer styrka i transrörelserna – i deras bredd och politik. Att den inte är så identitetsbaserad längre och att de identiteter som får finnas med även de har ett bredare spektrum. Jag vill inte ha en enda ledare som företräder alla, för då kommer vi verkligen att bara arbeta utifrån de mest privilegierade positionerna. Jag tror att vi behöver fortsätta att få fram många enskilda röster som säger olika saker och som kan stötta varandra oavsett vad de säger. Jag tror inte att våra behov kommer inte alltid inifrån oss som en essens eller ett sant jag – utan reflekterar också det samhälle vi lever i, den tid vi växte upp i och det utrymme som våra communityn ger oss. Våra behov leder förhoppningsvis fram till våra analyser och strategier och därför blir det så skevt att ogiltigförklara dessa.
Torgmötet mot tvångssteriliseringar på Mynttorget i Stockholm i januari i år var ett samarbete mellan många organisationer som vill samma sak. Dock var det många som vände sig mot Anarcho Prides parroll ”tvångssterilisera parlamentarismen” och försökte på förhand att få dem att ”sluta upp bakom den gemensamma frågan och lämna interna oenigheter till en annan tid”. Gissa vems definition av problemet och sakfrågan som Anarcho Pride skulle följa och vems metoder och bild av konstruktivitet som skulle vara den officiella? Inte var det en gemensamt framtagen strategi, utan ett definitionsföreträde som skulle tillfalla den mest resursstarka parten. Att försöka att tysta ned en metod eller en känsla så som ilska eller hämnd till förmån för peppighet eller sorg är ett stormaktsbeteende som ökar förtrycket av och känslan hos den som nu har fått ännu ett etablissemang som sitter på den.
Att det finns så många parallella rörelser kan vara en styrka om en kan hantera det brokiga. För mig är det en styrka att det finns både inomparlamentariskt som utomparlamentariskt motstånd – de fyller olika funktioner. Den ena kan vara den tändande gnistan, den andra kan sitta i förhandlingar, den tredje kan formulera ett krav som de två andra missat. Den ena kan inspirera den andra som formulerar sig och motiverar en tredje. De går ihop under en strategi med en lös förbindelse. Vad som verkar vara neutralt synliggörs och allt ifrån utgångspunkter till metoder är öppna för förhandling. Någon kan göra en del utan den andra och hela tiden utgår arbetet utifrån dem som säger sig vara direkt berörda. Hela tiden arbetar vi med att stärka rösterna i leden. Det är så jag tror att vi får återväxt i rörelserna och inte bara löser problem efter problem. Det är så vi också stärker människor i en process som inte bara handlar om att kämpa om ett visst utrymme, utan också om att skapa mer utrymme i fler utrymmen.
Scapa
03 mars 2012
så himla klokt resonerat/dissekerat/analyserat!
Edward Summanen
03 mars 2012
Den här kommentaren utgår från mig och mina tankar:
Jag tycker, precis som du, att det finns styrka i en bredd av olika aktivistgrupper/organisationer och att de fyller olika funktioner. Jag tänker dock att man ändå behöver kunna kritisera och ifrågasätta saker. Kritiken tror jag är nödvändig för att utvecklas som rörelse. Exempelvis Anarcho Pride – som själva inte är sena att kritisera andra som verkar för hbtq-personers rättigheter – måste få kritiseras. För min egen del så tycker jag att kritik av och diskussion med andra (som har någon typ av liknande mål med det politiska arbetet som jag själv har) tenderar att vara mycket mer givande än kritik jag får av regelrätta meningsmotståndare. Sedan kan jag välja hur mycket jag vill ta till mig av kritiken, vad jag ser som berättigat. Ofta leder kritik eller samtal till att jag förändrar/utvecklar något i mitt arbete. Utan input från andra skulle jag nog stå rätt still.
Vi kommer inte alltid att vara överens och det är bra att det är så. Men det kan inte vara så att man inte får yttra kritik utan att det blir värsta dramat av det eller att man bara avfärdas med random härskarteknik. Och med kritik menar jag alltså ”jag håller nog inte riktigt med er, jag tänker mer så här att…”. När Anarcho Pride bara börjar kännas som vilken vänsterballe-organisation som helst där maskering och hat/förakt mot alla som inte är exakt som en själv dyker upp, då känner jag att jag vill säga något. Inte i egenskap av någon organisation utan i egenskap av mig själv och mina erfarenheter av liknande arbete. Sen tänker jag att det är upp till personerna själva att se om de vill reflektera kring det här och vad de i så fall tänker om det. Jag saknar en vilja till dialog och reflektion.
Självklart behövs det mer radikala organisationer/grupper än KIM, FPE-S, RFSL och RFSL Ungdom. Men det innebär inte att allt som en s.k. mer radikal grupp gör ska stå oemotsagt.
Min kritik mot Anarcho Pride rör inte huruvida aktionerna är kontraproduktiva för transkamp eller ej (det funderar jag fortfarande mycket kring) utan bottnar snarare en förtvivlan över föraktet för andra människor – något som blir ännu mer oroväckande om man faktiskt är anarkister och inte bara kallar sig det för att det låter tufft.
Adrian Repka
04 mars 2012
Edward!
Bra skrivet och jag instämmer i din analys. Det är genom kritik och dialog som vi utvecklas, ja. Jag ser inte att det jag skrev i den långa texten står i motsättning till detta. Det jag vänder mig emot där är när en av rörelserna vill sätta sig på de andra, det är inte förhandling eller utveckling – det är bara nedtystning.
Du lyfter upp ett annat spår där – i formuleringen vänsterballe – som jag också tycker är jätteintressant och viktigt att synliggöra. Jag var lite inne på det i ursprungstexten om än i en sidomening. Jag skriver ”hela tiden utgår arbetet utifrån dem som säger sig vara direkt berörda”. Det handlar om vilka som leder och vilka som följer utvecklingen /inom/ de olika rörelserna. Jag tycker att det är folk som identifierar sig som trans, positioneras som trans eller har transbakgrunder som ska säga sina olika meningar om hur saker ska göras och hur budskap ska formuleras. Jag har numera (kanske förvånande) stark tilltro till det självupplevda som jag tror är svårt att v e r k l i g e n begripa känslomässigt och intellektuellt utifrån mer privilegierade positioner. Mycket ödmjukhet har jag fått genom att försöka vara en så vettig vit antirasist som möjligt.
Jag tycker att det är lika oroväckande att privilegierade positioner inom transspektrat försöker att dominera hela sakfrågor med sitt perspektiv (ofta normativa transsexuella, högbildade, vita, västerländska, passerande, funktionsfullkomliga) som att cispersoner tar och gör utrymmet till sitt utifrån sina perspektiv utan att låta de mest drabbade av regeln/strukturen leda vägen.
Normpersoner som är ute efter att släppa ut sin vrede och bråka med poliser, skaffa sig cred genom accessoarer eller avvikarvänner, dricka öl, ta plats och trängas i prideparader är ju inte fräscha vare sig de är högerballar, vänsterballar eller vad de än kallar sig. Det är framför allt inte de som ska leda transrörelserna. De bör göra sig medvetna om sin position och för en liten stund bara hålla käften, lyssna, följa eller gå och öla någon annanstans.
lo
05 mars 2012
edward, när jag läser ditt inlägg känner jag att jag vill säga något. jag var på ockupationen i fredags och har en helt annan bild av stämningen där. du skriver att anarchopride ”börjar kännas som vilken vänsterballe-organisation som helst där maskering och hat/förakt mot alla som inte är exakt som en själv dyker upp”
på ockupationen i fredags var det väldigt många olika typer av personer, många kom dit själva och kände inte andra på platsen. det jag slogs av var hur fin stämning det var, alla presenterades och pratade med alla om smått och stort under dagen och på uppsamlingsmötet efteråt var det flera som sade att de slagits över hur välkomnade de kände sig, någon sade tex ”jag har inte varit engagerad på flera år, och är ny i queersammanhang och jag kände mig så himla välkomnad och som att jag kunde prata med alla”. någon annan hade precis kommit ut som transperson och hade inte varit i något queert sammanhang innan men uttryckte också att den upplevde sig välkomnad. alla var överens om att det varit en väldigt glad/peppig/kamratlig stämning.
det var också väldigt tydligt kommunicerat från arrangörerna att det var fritt att göra som en ville om/när polisen kom och att flera skulle gå ut innan dess och att det var helt okej att lämna lokalen då (för att alltså inte uppmuntra till en macho stämning där en viss typ av motstånd sattes främst). det här föraktet du skriver om har jag med andra ord väldigt svårt att se vad det grundar sig i – jag vet inte om du var på platsen, men utifrån vad du skriver har jag svårt att se det?
du skriver också om maskering som om att det vore ngn cool grej och till det har jag också flera kommentarer – 1. den maskering som användes var munskydd som en kommentar till att ”skydda sig mot transfobin” och som också knöt an till diagnostiseringsdiskussionen. munskydden var turkosa och inte så macho-iga. 2. för personer som kanske av olika anledningar inte vill figurera i media (att en kanske exempelvis är i en pågående könsutredning och är orolig för att få problem i den; att en är engagerad i olika typer av aktivism och har goda skäl för att inte bli igenkänd).
jag håller med om att intern kritik är superviktig åt alla håll, men den kritik du för fram känns ju grundad på lösryckta idéer som du själv skapat dig utan att vara på plats i det här sammanhanget. att sitta på filtar, bjuda varandra på chokladbollar, vara trevliga mot personalen, dansa, skratta och prata med varandra känns ganska far away från vänsterballegrejen som du beskriver…
Adrian Repka
06 mars 2012
Hej Lo! Jag var, som sagt, där och jag upplevde inte stämningen som odelat peppig och välkomnande. Var snäll och gör inte som det dåliga exemplet i texten och tala för ”vad alla som var där tyckte”. Säg istället ”den enda responsen vi fick var positiv” eller ”jag upplevde mig väldigt trygg”. Märker du skillnaden?
Jag såg folk som jag tolkade som snubbar sitta längs med väggarna i utkanten av den där härliga inomhuspicknicken. Jag upplevde filtarna på golvet som mysiga och jag upplevde personerna som jag uppfattade som snubbarna som några som gjorde att jag kände mig otrygg. Det var ingen av de personerna som kom fram och pratade med mig.
Jag tolkade det som att de drog sig inåt mitten först när poliserna kom till platsen. Poliserna bad, efter att ha samtalat med någon från socialstyrelsen, om att få prata med två personer från oss. En av dessa som tidigare suttit i utkanten talade aggressivt tillbaka till uniformerna. Den personen hade inget förtroende från mig, den talade inte heller utifrån vad jag förstod hade beslutats eller på ett sätt som jag uppfattade stod i enlighet med den stämningen som vi ville sätta. Detta var vad som hände på platsen enligt mig fastän arrangörsgruppen (som jag däremot har stor tillit till) hade en plan och goda intentioner, och en genomtänkt strategi för kommunikation. När denna aggressiva kommunikation påbörjades kände jag att det inte längre var en trygg plats som utgick ifrån mina behov, och jag gick därifrån.
Vidare tänker jag att det är viktigt att komma ihåg att oavsett vad vi planerar för, när vi öppnar upp för en mängd strategier som VI säger är lika mycket värda för OSS när det kommer till civil olydnad och olika grader av motstånd, så finns det ett normsystem inom varje kultur som gör att vi ändå får upplevelser av vad som är hög och låg status. Det kan vara så att en VET att det är okej att gå ut efter stängningstid men KÄNNER att det vore modigare/bättre/högre status att stanna och göra motstånd med sin kropp mot ordningsmakten. Vi är inte fria från interna hierarkier bara för att vi vill vara det och det är viktigt att prata om hur vi hanterar känslor av skam/feghet/grupptryck för att möjliggöra flera egna val, till exempel.
lo
06 mars 2012
adrian, jag återger vad ”alla” på återuppsamlingsmötet tyckte. eftersom vi körde rundor så kan jag faktiskt tala för vad alla åtminstone sade där. tråkigt att du kände dig otrygg på platsen. de här personerna som du läste som snubbar, och som var där under hela dagen, kanske inte kom fram och pratade med dig (du kanske inte gick fram och pratade med dem heller), men jag upplevde aldrig dem som otrevliga eller speciellt vänsterballiga genom att de skulle ha tagit massa plats eller var dryga eller så. det är ju någonstans här det blir intressant – när edward säger att hn upplever att det blir sammanhang där alla likadana, samtidigt som andra (i det här fallet du) upplever att sammanhang kan kännas otrygga för att inte alla är likadana….
jag håller verkligen med dig om känslor kring strategier, och jag upplevde att ap arbetade väldigt aktivt med att försöka dekonstruera sådana idéer, både genom att prata om det på infomötet några dagar innan, på mötet precis innan vi gick dit, på platsen, samt efteråt på uppsamlingsmötet. där diskuterades bland annat hur personer hade upplevt olika strategival och där flera uttryckte att det var skönt att alternativet att gå ut framställdes som helt okej och som ”lika värt”.
Adrian Repka
15 mars 2012
Det är tyvärr inte här det blir intressant, eftersom jag inte känner mig trygg i vare sig hetero- eller homogenitet i sig. Det jag upplever som otryggt däremot är när folk som jag ska vara på samma sida med har ett sätt som jag inte kan avläsa – ett avstängt kroppsspråk så som korslagda armar, när de inte rör en min och dessutom inte deltar i de aktiviteter som är gjorda för att skapa den trevliga stämningen som planerats för utan står och trycker längs med väggarna fram till att polisen kommer. Då uppfattar jag personerna som oberäkneliga.
Furore
06 juni 2012
”Min analys är att det var just det som Makten gjorde med Translobbyn för tio-fem år sedan. Translobbyn hade kunnat vara till exempel även en lobby mot psyknormativitet om det inte var för beröringsskräcken med det skitiga och brokiga som ifrågasättande av psyknormativitet kan innebära…”
…Kommer någon att skriva om femton år eller så när ni är följaktligen avpatologiserande och slipper bli associerade med det mest föraktliga, normbrytande och i synnerhet diskriminerade som finns i vårt effektiviserade samhälle; psykiskt sjuka människor.
Jag skulle kunna gnöla om inkludering, ofullständigt normifrågasättande, funkisperspektiv eller något annat postmodernistiskt men jag känner mig för gammal för det.
För i slutänden så är ni bara ytterligare en liten klan som försöker hålla ihop mot omvärlden medan ni klättrar i hierarkierna och försöker gnaga i er vad ni kan av det skadskjutna samhället vi lever i. Det är tyvärr det identitetspolitiken gör med oss.Den är fullkomligt livsnödvändig för många, jag vet, jag vet. Det hjälper inte. Den får oss att kliva på varandra. It is the game of thrones. You win or you die. Lycka till.
//Psykiskt normbrytare//
Adrian Repka
07 juni 2012
Trots den aggressiva tonen du har håller jag med dig i sak: en ensidig diskussion om avpatologisering löser inte alla problem, eftersom ifrågasättandet av sjukdomsstämplingen i sig kan öka stigmat mot psykiatriska diagnoser och liksom får andra stigman att verka som neutrala. Dock fyller denna stämpel på trans* ingen funktion. Där vare sig behövs psykiatrins inblandning – stigma eller utan stigma utan eventuell behandling efter behov kan fixas genom exempelvis endokrinologisk diagnos. Läs gärna denna text http://jamfota.se/traces-of-pathologization/ och ge mig gärna konkreta förslag om hur jag kan formulera mig bättre och tänka bättre för att inte återupprepa ett oönskat förtryck. Hej så länge, Adrian
Furore
08 juni 2012
Formulera dig får du göra som du vill. För; Ye shall know them by their deeds, (King James Bible, Matt. 7:16)
Jag vill inte på något sätt missunna människor att få den hjälp de behöver snarare än att brottas med stockkonservativa psykiatriker.
Jag ser det som att vi alla sitter i ett system där det lönar sig att missunna varandra eller där vi i alla fall tror att det gör det.
Ert huvudargument verkar vara: Psykpatienter betraktas alltid som dreglande idioter som inte vet sitt eget bästa; Alltså vill vi trans-personer inte ha att göra med psykiatrin för då kommer vi aldrig få en vård värd namnet.
I så fall kanske det är den allmänna synen på människor med psykiatriska diagnoser (en ganska stor, varierad grupp) som är det stora problemet och inte vilken etikett just transpersoner har fått? (Jag är samhällsvetare, inte läkare så endoktrinologiska diagnosticeringar håller jag helst tyst om.) Transpersoner är knappast de enda som blir illa behandlade av psykvården.
Adrian Repka
08 juni 2012
Mmm, finns det inget sätt som jag kan säga 1. det finns ingen frihet för trans inom psykiatrins ramar och samtidigt säga 2. psykiatrin måste reformeras och bli mer inriktad på brukarnas behov snarare än systemets eftersträvande av normalitet?
Min erfarenhet är att det är ett helt gäng psykradikaler som arbetar mot patologisering av trans*, så du behöver nödvändigtvis inte rikta dig till ”oss” som en psyknormativ överhet som är ute efter att tvätta oss rena från stigma och smuts. Jag har i alla fall en allvarlig intention att hitta harmoni mellan dessa två linjer.
Furore
08 juni 2012
”Mmm, finns det inget sätt som jag kan säga 1. det finns ingen frihet för trans inom psykiatrins ramar och samtidigt säga 2. psykiatrin måste reformeras och bli mer inriktad på brukarnas behov snarare än systemets eftersträvande av normalitet?”
Jag är inte säker på att du kan det men vi kan ju alltid hoppas.
Din allvarliga intention är mycket hedervärd. Dock, Människor i allmännhet går väldigt långt för att tvätta av sig stigma och smuts, gärna över andras huvuden så säg inte att min misstänksamhet är ogrundad.