Hen, ja för det är ofta en hen, är den som alltid kommer ihåg andra människors födelsedagar.
Med presenter.
Det är en av tio helt oklanderliga handlingar som hen stressar ihjäl sig över att hinna med för att inte känna sig så fel.
Hen är den som har närmast till ett ”förlåt” än till sin vilja.
Genom vardagens puckelpistbacke glider hen skickligt genom snö och is.
I ett slalomlopp som är hens liv.
Ett lopp som alltid varit förlorat, och frågan bara varit hur de andra skulle vinna.
Smidigt och vant pilar hen runt hindren på välvässade skidor – revolution där, assimilation här.
En fingertoppskänsla för vad som lönar sig i en känd terräng: familjen, jobbet, vännerna, mataffären, föreningen.
Så många gånger hen har fallit i snön för dessa hinder, med ansiktet mot det kalla underlaget och med det hårda vita kalla som alltid hittar in under jackan till den sårbara och mjuka huden.
Skammen över att ha ramlat är kallare och hårdare än skaren.
”Jävla kroppen, jävla jag” tänker hen då.
”Förlåt”.
Löften om bättring, försök att snygga upp jävla kroppen och förbättra jävla huvet.
Indragna måltider.
En till kurs att gå på.
Fler presenter.
De som vann loppet, vann allt.
Hen vet inte längre vad som är gott, vad som är skönt och vad som är mjukt.
Hen gör som en ska: äter god mat, andas in doften av te, har sex och klappar hundvalpar.
Men hen känner ingenting.
Känner varken mmm – åååå eller åh! åt något av det en ska älska, det hen vet att hen älskar.
Det som hen älskade innan hen stängde av för att inte frysa så mycket när snöblandat regn faller över henom.
Allt har tagits ifrån henom och när hen får något nytt tar de andra det också.
Kommer du ihåg hur du ropade ”kolla miffots mage, kolla flatans häck, kolla fittans tuttar, kolla plankans fitta, kolla fettots ben, kolla äcklets hår”.
Kommer du ihåg när du, i rollen av en god vän, kommenterade: ”ska du verkligen ha på dig det där, ska du inte raka dig, ska du inte skaffa en pojkvän, ska du verkligen äta så mycket, ska du verkligen klippa dig sådär kort?”
Eller som hens förälder sa ”å vilka söta små bröst du börjar få gumsan, det blir nog kvinna av dig med ska du se!”
Övergrepp och maktlöshet.
Inget extraordinärt från Efterlyst i någon buske, någon gubbsläktings fingrar under något nattlinne eller så utan bara helt vardagliga och välvilliga övergrepp som begränsar och bestraffar henom.
En kropp som aldrig varit hens egen och alltid någon annans, till för någon annan och som en öppen buffé som andra plockar av utan att fråga först.
Alla hens egna lustar ger henom ökad skam inifrån och bestraffningar utifrån.
Allt som hen vill ses som fult, löjligt och smutsigt.
Hen har lärt sig att pressa ned viljorna, smyga med dem och skratta med åt sina sönderslitna lustar som serveras på kakfat i fikarummet på hens jävla arbetsträningsprogram.
Tro inte att din satsning på såna som henom kommer att ge något varaktigt.
Hens förminskande av sig själv och sina behov är så inflätade i samhällets syn på såna som henom att hen inte vet vad hen skulle göra med dina hundra tusen kronor som du med ett leende och huvudet på sned räcker fram.
Hundra tusen är både för mycket och för lite.
Hens liv är orimligt.
Därför kompenserar hen likt en 1920-tals hemmafru genom att komma ihåg allas födelsedagar med presenter.
Att komma ihåg allas födelsedagar och köpa presenter är ett av tio av hens beteenden som ingen bestraffar.
Inte förrän jag skrev det här.
Postat den07 november 2011
0