Jag fick ett svar på mitt förra inlägg genom heteroqueer #2.
Här är min fortsättning:
Åh vad bra. Fint skrivet och tänkt.
Jag gillar reflektionen kring att vara van vid att ha tillgång till platser och sedan bli påverkad när något inte är för en själv. Det är jättevanligt, men det kanske inte är just det som motiverar just dig. Risken är här att du, om du fastnar i identitetspolitik, också fastnar i en dubbelbestraffningsrävsax där det är omöjligt att göra rätt och du måste gnaga av dig benet för att göra dig fri. Jag vill inte ta bort en endaste gnutta av din rätt att inte definiera dig som cis-kvinna eller vara bekväm i den rollen. Jag vill vända blicken till något annat.
Jag vill locka med dig till att fundera vidare kring identitet/position, för du kommer tillbaka till att diskutera om din inställning till din relation. Ofta är det irrelevant utom när det handlar om maktpositioner. Nu känner jag mig som en sexspaltssvarare, men du kan samtidigt få privilegier som ciskvinna och samtidigt inte definiera dig som ciskvinna. Du kan samtidigt uppfattas som hetero utan att identifiera dig som hetero. I den identitetspolitiska svängen är det viktigt eftersom politiken ska slå nedifrån och utifrån jaget (som görs till ett normativt och allmängiltigt ”vi”). I den normkritiska svängen blir det mindre viktigt och ibland oviktigt så länge vi är medvetna om våra positioner i relation till samhällsnormerna och hur vi kodas där.
Jag vill ge ett lästips, men kommer inte på något klockrent. Till slut blir det Sandra Dahléns Hetero. Den tycker jag gör en överskådlig bild av heteronormen och dess djupa rötter.
PS. Klart du vill höra samman med något, det är väl helt grundläggande. Men tyvärr är det dikotoma i ”antingen hetero/cis eller hbt” inte omslutande runt alla behov som finns. Det går inte att dela upp samhället i antingen eller, som praktiken de facto utger sig för att vara. Utifrån min queerpolitiska position upplever jag också ofta en personlig alienation med pridefiranden och hbt-rörelsen. Fastän jag – med grund i min identitet, kropp och bakgrund – borde kunna känna att det är min bubbla. Jag känner oftare en besvikelse inför politiken som drivs och kulturen som hyllas. Ett ”tror ni på allvar att ni jobbar för MIG?”. Om det har jag skrivit en text som också finns på min blogg som heter ”det blir inget happy pride”. Det är vi inte ensamma om, det är därför exempelvis Anarcho Pride finns, därför OFOG gjorde die-in i Pride Kungsan i år och varför Migrationsverket utvisades i så väl Göteborg som i Stockholm av Interfem, Ain’t I a woman, Transmilitanta brigaden och Queerinstitutet. Hbt-rörelsen är inte en homogen massa utan ett disparat bubbel som också innehåller en normativ, kapitalistisk, mainstreamkultur.
Vad sade Maria sedan? Det finns också i tråden heteroqueer #2.
Publicerat på 04 november 2011
0