Från identitet till strukturkritik

Jag läste just Maria Andersson Vogels gamla inlägg Heteroqueer? och ville svara så många saker att det till slut blev ett helt eget blogginlägg.

Frågan som Maria ställer sig, är om det finns plats för en heterosexuellt praktiserande person i queerrörelsen. Jag vill säga ja, av många olika anledningar, och har samtidigt några förbehåll.

Identitetspolitiken håller, sakta men säkert, på och omformas till normkritik. Det finns fortfarande stora delar av hbt-rörelsen som är just bara hbt och inte intresserade av att ha med heteroqueers eller blick på heteronormen i sina led. Jag gissar att det inte är dessa hbt-personer som du vill hänga med. Jag vill det då sannerligen inte. Precis som du säger själv är den queera inställningen viktigare än identitet, kropp, ens bakgrund och praktik. Som med begreppet ”feminist”. Visst finns ett gäng ihärdiga feminister kvar som arbetar med kvinnokamp och kvinnofrågor. Andra feminister ser genus mer som ett förtryckssystem som alla påverkas av och som därmed blir allas frågor och allas sak att lösa. Därför ska var och en kunna benämna sig själv som feminist och sluta upp för att skapa förändring.

Kropp, historia, bakgrund och identitet blir synliga endast i speciella separatistiska sammanhang som finns till för att… de också tyvärr behövs vid sidan av den normkritiska kampen. Den generella kampen ska vara intersektionell, inklusiv och inte sätta gränser vid människors identiteter. När jag läser ditt inlägg känner jag tyvärr behovet av separatism eller åtminstone en önskan om att du förhållit dig till din position. När du skriver H(omo)B(i)T(rans)sexuella vrider det sig i min mage. Du har med den utskrivningen just osynliggjort alla transidentiteter, kroppar och erfarenheter som inte är transsexuella. Samma sak med din inledning ”Jag har inget som helst behov eller intresse av att diagnostisera eller kategorisera min sexuella identitet och läggning efter diverse H:n eller B eller T (jag hart försökt, men kände mig fel i varenda kategori). ”  när du inte synliggör skillnaden mellan sexualitet och genus. Du klampar in och trampar på. Det är en jätteviktig sak att komma ihåg att viljan är inte allt. Vi måste också förhålla oss till vilka positioner vi talar ur när vi gör det, var vi tar plats och hur.

I en privilegierad position – som när jag som vit jobbar antirasistiskt – handlar typ 99% av tiden om att lyssna in, vara tyst och sprida vidare rasifierade personers åsikter, behov och analyser. Jag måste mer än någon läsa in mig på slaveri, nykolonialism, Black Power, kritik mot internationell adoption, vilka ord som är röda och vad det är jag dessvärre inte lägger märke till i denhär dubbla positionen som jag både ska vara så tacksam för och också ogillar så mycket för att den gör mig till en halv människa. I arbetet får jag låta någon med relativt sett färre fördelar leda och säga vad som är viktigt. Utrymmet i den antirasistiska kampen är inte mitt men ansvaret att skapa förändring är det.

Min vita position är som en klistrig jävla post-itlapp. Bra att ha så klart, den gör mig välkommen över allt som vilket privilegium som helst. Men självhäftande och omöjlig att få bort när den väl är fäst. Jag kan inte skaka av mig min position. Det räcker inte med att jag säger att jag är antirasist för att göra mig fri från mina vita fördelar och vilka möjligheter jag får och har fått i livet bara för att jag är vit, och uppfattas som svensk. Det samma gäller för (dina och andras) hetero/cisprivilegier. Cisprivilegier måste även jag som transman förhålla mig till när samhället ger mig belöningar utifrån mitt tänkta linjära kön och utifrån att det också är det högst värdesatta av de två linjära könen. Jag som feminist måste förhålla mig till att få manliga fördelar och som transperson (som uppfattas som cisperson) få fördelar över transpersoner som hela tiden fastnar i genustullen. Det handlar alltså inte om identitet – utan om hur vi uppfattas och passar in i samhället. Och vidare därifrån hur vi navigerar i det vattnet.

Även här finns det förstås en andra sida av post-itlappen och det är att jag i risksituationer inte automatisk blir beskyddad av ett kollektiv, om kollektivet som jag ser som mitt och som är utsatt inte uppfattar mig som en av dem. Det är kanske det du också känner när du hänger med queers – ett <3 vi <3 som av olika anledningar inte alltid är besvarat.

Liv Strömquist har som alltid ett fantastiskt a4 om detta. Denna strip heter Queerposören och finns i nyaste albumet Ja till Liv!

Strömquist, Liv: "Queerposören". Ja till Liv! Galago (2011)

Det finns två jättebra texter, den ena från den amerikanska fettradikala, queerfeministiska organisationen NOLOSE som slutade att vara identitetsbaserade i år och om vilka problem och möjligheter de ser med det skiftet. De har inspirerats av den andra länken av Copenhagen Queerfestival som handlar om våra olika positioner och om att exempelvis skapandet av trygga platser är en process – och att den enes trygghet och bekvämlighet kan bli den andres utsatthet.

Heteronormen är den som skapar behovet av hbt-politik som görs tills separat från (vanlig heteronormativ) politik. Heteronormen finns i oss och omkring oss i vårt samhälle som inte kommer att förändras om bara de som avviker från heteronormen utmanar systemet. En avvikaridentitet, -kropp eller -bakgrund är ingen garanti för bra analys – det vet vi – men jag tror att en heteroqueer position använd med ödmjukhet, lust och kampvilja har alla chanser i välden att vara en avgörande del av den där viktiga förändringsprocessen. I mitt queera, icke-identitetsbaserade led kan du, Maria, i varje fall vara en av oss.

Kolla vad Maria svarade!

Posted in: aktivism, allierade, analys, heteronormen, normavvikare, vithet