Princesspojkar och rädda föräldrar

My princess boy

Jag läste SvD:s artikelserie på idag-sidorna som började med att handla om pojkar som vill ha klänningar på sig, vad deras föräldrar tycker om det och slutar i om hur det kan vara om uttrycket blir en identitet för barnet.

Delarna 1, 2 och 4 håller en jämnhög nivå och förlägger eventuella problem till den vuxna betraktaren. Del 3 är däremot okritisk, biologistisk och handlar om transsexuella barn. Den gör en rad ogrundade påståenden om varför transsexualism uppstår och att detta skulle kunna bevisas genom att titta på hur ett barn leker.

Istället för att fortsätta att arbeta med kön som något relativt och kontextuellt görs i del 3 en skarp gränsdragning mellan det vanliga könet och det problematiska transsexuella könet som enligt artikeln uppkommit under graviditeten när motsatt köns signal skickats till barnets hjärna.

Den här text är en sammanfattning av del 1, 2 och 4 som handlar om barn och rätten till fria könsuttryck.

Del 1 Pojkar i klänning väcker känslor håller en speglande och relativiserande ton. Den talar om kläders innebörd  historiskt sett och belyser samhällets normer.

Homofobi är en av anledningarna till varför vuxna är rädda för att deras pojkar ska ha klänning på sig. Marie Nordberg, docent i genusvetenskap vid Karlstad Universitet säger ”Vi har en stereotyp föreställning som kopplar ihop feminitet och homosexualitet /…/ oron visar också hur stark normen om heterosexualitet fortfarande är i vårt samhälle”.

Kristina Henkel, jämställdhetskonsult, påpekar att ”alla homosexuella män har inte klänning och det har inte alla heterosexuella kvinnor heller. Man blir varken bög som kille eller straight som kvinna av klänning, säger hon.”

Den handlar om föräldrars kulturella förväntningar på könsuttryck hos framför allt pojkar och hur olika uttryck ger olika mycket status.

Istället för att granska barnet och analysera det uppmuntras föräldrarna att granska sig själva och sina föreställningar. Istället för att korrigera vad som uppfattas som könsöverskridande beteenden i rädsla för att barnet ska bli retat i skolan ska fokus läggas på att göra barnen trygga och säkra så att de vet att de är värda något oavsett vad de har på sig. Kristina Henkel, jämställdhetskonsult säger att ”/…/ barn är så öppna som vi tillåter dem att vara”.

Del 2 ”Han bär alltid kjol eller klänning” är en rätt platt personlig berättelse från en familj som har ett barn som föddes som pojke men som länge föredragit att ha klänning på sig och nu vid 5 års ålder börjat definiera sig som flicka.

Där finns också en kort artikel vid sidan om om en annan pojke som börjat skolan och vars mamma inte vill att han ska ha på sig klänning i skolan än, när han är så ny. Jag tror att det är att dramatisera plagget ytterligare, göra en grej av det och att det blir mer som att komma ut om han måsta dölja klänningen utanför hemmet.

Här är en bra och kort film om en princesspojke och hans stöttande mamma.

Del 4 Föräldrar har ofta en aning handlar om identitet och om fritidshänget Egalia i Stockholm som lockar ungdomar som alltid har vetat att det är något annorlunda med dem.

Den handlar om transinkompetenta lärare som inte respekterar sina elevers namn och pronomen och gör sina elever till ambassadörer genom att ställa privata frågor till dem.

Om osynligheten – att känna att man knappt finns som trans, att det saknas ord för att beskriva sig och hur det känns.  Att transungdomar blir bar på att kalkylera risker för att utsättas för verbalt eller fysiskt våld.

Jojo Stenberg, verksamhetskoordinator på Egalia menar att föräldrar faktiskt kan prata med sina barn om identiteter och förväntningar i samhället på kön och sexualitet. Speciellt om de anar att barnets tankar går i de spåren. Jojo menar att det aldrig är barnens fel om de inte berättar något för sina föräldrar. De handlar om att föräldrarna ska ha kommunicerat en öppenhet och trygghet för sitt barn.

För vidare fortsätter artikeln med att presentera forskning av Helena Bergström, doktor i pedagogik vid Stockholms Universitet där en av de största sorgerna som föräldrar till transungdomar har är att de ska ha gått alldeles ensamma i sina funderingar och inte ha hittat någon att prata med.

Jojo avslutar med att säga att ”-Som förälder får man göra upp med sina egna rädslor och inte låta det gå ut över barnet. Jag tror att många föräldrar hakar upp sig på att de alltid tror att de vet vad som är bäst för barnet. Ofta är det barnen som vet vad som är bäst för dem.”

Att vara rädd som förälder är rätt vanligt, i ett så här heteronormativt samhälle där allt förväntas att vara pojke och blått och flicka och rosa. Enkelt och färdigförpackat.

Du som förälder får visst ha din process, men aldrig lägga den på barnet. Processen måste du deala med själv (eller ta hjälp av andra vuxna).

Inget blir bättre av att du försöker att ändra på ditt barns beteende eller gömma det. Barnets smak och identitet kommer bara att utvecklas av sig själv, och dina försök till korrektur kommer bara att skapa skam i ditt barn.

Försök att acceptera situationen aktivt och att stötta ditt barn. Göra det så starkt som möjligt för att det ska kunna möta andras elakheter. Du ska inte utgöra en risk i ditt barns liv.

Fundera på varför det känns så jobbigt att din son klär sig i klänning. Var lärde du dig hur pojkar ”ska” klä sig? Vet du några äldre pojkar som också klär sig i klänning som är lyckliga?

Skriv ned dina rädslor som ”Jag är rädd att mitt barn ska bli ensamt.” och försök att svara på dem på ett realistiskt sätt som någon utifrån. Exempelvis ”Som om normbrytande personer inte har några nära relationer, vänskap, glädje och kärlek. Tvärt om kanske han blir uppskattad för sin stil bland andra som också är modiga och unika. Vägen som är hans kanske inte är den lättaste, och inte den jag hade valt åt varken honom eller mig, men den kanske är den rätta för honom. Och han ska i alla fall inte behöva gå den utan mig.”

About these ads

Posted in: aktivism, anhörig, ålder, barn, barnuppfostran, bemötande, könsroller, könsuppdelning, könsuttryck, konst, litteratur, normativitet, transfobi