Kompisen:
”Min läkare säger att jag måste klä mig som man hela tiden för att få en remiss till utredningsteamet. Hon säger att det är real life test, är det rätt? Ska jag alltså gå och köpa herrkläder och gå hela vägen, fast jag mer är en Thomas DiLevakille?”
Jag:
Real life test ska göras inom utredningen om alls, det har din läkare på öppenpsykiatriska mottagningen inte att göra med. Den är inte specialist och borde veta bättre än att hålla på sådär. Det är ett jättestort problem i det här systemet som finns idag, att många transsexuella blir fasthållna i hemmasnickrade utredningar och inte vidareremitterade till någon som i vart fall har mer erfarenhet att göra det*.
Det läkaren säger till dig om kläderna är inte rätt, men tyvärr är kravet vanligt och den vårdsökande får spela med för att få det den vill ha och behöver. Det finns otaliga berättelser om transsexuella som köper en utredningströja och som anstränger sig mycket för att passera så väl som möjligt i möten med de som har makten över hormonerna och kirurgin.
Utredarna vet säkert att många låtsas och ljuger och att tröjan bara är en fasad (liksom användningen av alla könsroller i samhället?) men accepterar lögnen hellre än att erkänna att deras patienter och uppdragsgivare skulle ha personligheter och behov som ligger utanför tvåkönsnormen.
Jag har alltid tyckt att det är så förmätet av läkare och psykologer komma med sin normativa vetabättreattityd och berätta för transsexuella vårdsökande om hur deras kroppar och könsroller ska se ut och inte låter patienten sätta agendan. Jag är övertygad om att vården skulle se annorlunda ut och få mer hållbara resultat om utredare började centrera sina vårdsökandes behov och verkligheter istället.
Du klär dig som du gör nu för att det passar dig. Stilen kanske passar dig med den kropp du har för att samhället ska låta dig vara ifred. Oavsett om du skulle trivas med det eller inte, är risken för utsatthet större också om du maskuliniserar en kropp som inte uppfattas som en mans. Att kroppen och könsuttrycket skär sig i andras ögon gör dig till en måltavla för transfoba hatbrott, och det är mycket oansvarigt av en läkare att sätta dig i en sådan sits.
Det blir dessutom en dubbel bestraffning det läkaren säger, med att du ska passera som man redan innan du fått hjälp med att påverka kroppen. Det är ett problem att allt läkarna gör är att pressa dig, inte stötta dig och på något sätt hjälpa dig att överleva med kroppen och identiteten samtidigt. Det är som att de mest arbetar med att upprätthålla tvåkönssystemet, och inte med att faktiskt ge patienter nödvändig vård och lindra smärta.
Att vara mer som Thomas DiLeva är få förunnat, och för transsexuella gäller fortfarande könsnormer från början av förra århundradet. Så mina tips är att låtsas att du lyssnar, skaffa en utredningströja, berätta om risken för transfoba hatbrott och låt det inte äta upp din själ. På andra sidan av utredning, diagnos, hormoner och kirurgi kan du, som alla andra transsexuella, vara mer av dig själv.
Motstånd och ifrågasättande av systemet är så klart också viktigt, men viktigast i din vårdsituation är ändå du. Om du mår bättre av att göra motstånd där och då, gör det. Men det kanske finns mer givande strategier som får större genomslagskraft än där du sitter i en patientroll, eftersom läkaren i sammanhanget är övertygad om att den sitter på kunskapen och att du sitter på åsikten. Fastän jag skulle hävda att det är helt tvärt om.
*att bli utredd av ett utredningsteam garanterar inte att en persons identitet blir respekterad eller att utredningen genomförs på vetenskaplig grund.
Valentin
17 december 2010
Som Arawn säger att det förvånansvärt få läkare som dyker upp runt en utredning som verkar vara ute efter att lindra smärta och hjälpa. Det som har irriterat mig personligen mest är bristen på någon att prata med om rädslor och osäkerhet. När du väl börjar din utredning måste du vara 100% säker och göra allt du kan för att övertyga din läkare. Ingenstans finns det utrymmer för rädslan som kommer av att göra drastiska ändringar i sitt liv. Det är inte bara klädesmässigt många behöver en utredningströja utan också en känslomässig och personlighetsmässig ”falsk” utsida. Att ljuga om det mesta känns som en naturlig del av utredningen för transsexualism. Något som känns väldigt bakvänt eftersom i alla fall jag gör det för att få vara mig själv.
Arawn Repka
17 december 2010
Ja, jättekonstigt!
Jag har också hört från många att deras utredare vill se tvivel för att det är en del av en process, men det ska vara lagom stora tvivel och på rätt frågor. Att tvivla på en könsroll är inte lika okej som att tvivla på ens förmåga att få barn, till exempel. Eller vad säger du?
Det är helt uppenbart att det behövs en större stödfunktion i transvården, inte bara den här grindvaktande (gatekeeper till landstingsfinansierade behandlingar). Just nu är det mest andra transidentifierade personer som finns till för varandra både som stöd och bollplank.
Undrar förresten hur det går för Socialdepartementet med nya lagen…?
Valentin
18 december 2010
Jo, att inte vara bekymrad alls verkar vara ett symptom på att inte ha ”tänkt igenom” ordentligt. Men även när de bekymren tas upp erbjuds ingen speciell hjälp, bara konstaterandet att det är som det ska.
Skulle jag däremot fundera för mycket över t e x könsroller skulle jag ju inte kunna vara transsexuell, är intrycket jag fått. Och hade jag någon gång under utredningen sagt att jag inte var säker är jag rädd att jag skulle åkt ut med huvudet före, utan hjälp åt endera hållet. Under hela den perioden när jag var rädd för vad jag ska känna om 20 år, oavsett hur jag har det nu och om det var värt det var det enda stödet jag vågade be om det från några få vänner. Istället behövde jag anstränga mig för att verka övertygad för både psykolog och utredare, eftersom de delar journal. Övertyga dem om att jag visste vad jag ville när jag var rädd och osäker. För myten om att jag äger rätt till min kropp och mitt liv är just en myt och de som äger mitt liv just nu är sjukvården.
Som häromveckan när min endokrinolog hade glömt att förnya mitt recept. Glömt. Missat helt. Att ta testosteron en vecka för sent är kanske inte hela världen, men det blev så tydligt för mig hur utelämnad jag är. Även om jag fått min diagnos kan de fortfarande ta ifrån mig mitt liv. Fast det gäller nog alla som är beroende av sjukvård och läkemedel…
Arawn Repka
19 december 2010
Ja, det är både konstigt och helt inhumant, det där med delade journaler. I Sthlm på utredningen i Huddinge har stödgrupper för dem som har fått en diagnos som transsexuell (de anser inte att det finns behov av stödgrupp innan diagnos eller om du förvägras en, eller?) i samtalen har alla utom den som leder samtalet, en psykolog som hör till utredningsteamet, tystnadsplikt. En kan ju ana att detta om något begränsar deltagarnas trygghet och möjlighet att uttrycka tvivel, ilska, frustrationer och rädslor – känslor som allt som oftast är en del av processen.
Så… det behövs alltså egna strategier för att ta tillbaka kontrollen över livet och kroppen från systemet. Bunkra testo? Ha gemensamt testokonto med vänner? I just ditt fall kanske bra lösningar?
Men balansen är hårfin eftersom det inte bara är ett godkännande av identiteten och kroppen som ska till en gång. Kroppen och identiteten måste visas upp för och godkännas av instans efter instans och är en process som kanske lättar för en som individ med tiden men som aldrig tar slut.