”Född i fel kropp”. Underligt uttryck. Vi föddes ju alla som bebisar, och det är ju en kropp som sedan utvecklas på ett eller annat sätt, med hormoner som antingen tillsätts eller produceras i egen kropp. Kroppen påverkas av saker utifrån – virus, olyckor, mat, föroreningar och ålder. Ibland tar vi medicin, ibland bantar vi, ibland använder vi hudkräm för att påverka kroppen i en eller annan riktning. Ett barns kropp är ju inte fel och det är inte rätt heller. Ett barns kropp bara är. Alla kroppar är i en pågående process och den kropp som är oberoende av yttre pusselbitar för att vara så bra som möjligt finns inte.
Alla människor har bara en kropp. Det är också något som bara är. Kroppar ser olika ut, och beroende på kropparnas form ger de oss olika sociala positioner beroende på hur andra relaterar till dem. Funktionalitet och hudfärg påverkar positivt och negativt, men det är sällan någon lägger problemet hos individen för upplevd diskriminering och otillgänglighet som baserar sig på dessa två aspekter. ”Född i fel hudfärg för att jag utsätts för friktion med rasistisk omgivning” finns inte. Däremot benämns rasismen som ett problem.
Likaledes tänker jag att ”född i fel genus” eller ”i en kropp som ges en könsroll som skaver” skulle vara mer korrekta beskrivningar av problemet. Jag tror att omgivningen är problemet, och att som isolerad företeelse är inte kroppen något problem. Om en person lever ensam på en ö finns inga könsroller. Det finns bara en person som är för sig själv och i relation till sig själv. Avskyn gentemot den egna könade kroppen (som är ett av diagnoskriteriena för att bedöma transsexualism) tror jag inte handlar om kroppen i sig, utan om vilken funktion kroppen ges i sociala sammanhang.
Att flertalet transsexuella individer mår dåligt även efter könskorrigerande behandling synliggör att det inte är bara kroppen som behöver något. Med personen i centrum behövs även sociala åtgärder – stöd, identifikation, uppmuntran och trygghet (och en normkritisk revolution) från ett omgivande nätverk för att få till en önskad livskvalitet.
Jag hävdar å det bestämdaste att problemen ska förläggas till omgivningen, att transsexualism är ett symtom på ett skadat samhälle proppfullt av könsroller samt att en transition främst är en mental och social process, med betoning på social. Personen i sig vet ju vem den är, det är ju bara förpackandet i en socialt begriplig form som skapar behovet av fysisk förändring. Och fysisk förändring är något som alla människor ständigt har och gör.
plastbaronen
17 juni 2010
Tror du har helt fel där. Och många transsexuella skulle nog hålla med mig.
Nå, ”född i fel kropp” är ett konstigt uttryck… Om man exempelvis har influensa eller valfritt annat besvär mår man ju också dåligt på grund av fysiska förhållanden. Man hatar inte sin näsa för att den snorar eller sin mage för att man spyr. Men man mår dåligt ändå. Det är inte så att man har fel näsa, men den befinner sig i ett tillstånd som man mår dåligt av. Man skulle kunna säga detsamma om transsexualism. Det är inte fel kropp – det är ju ens egen kropp – men den är i ett tillstånd som man mår dåligt av. Och jag tror många transsexuella skulle må dåligt av sitt tillstånd även om de befann sig på en öde ö. Jag föreslår att du frågar några stycken.
Det är inte alls underligt att många transsexuella mår dåligt även när behandlingen är klar. De bär ju på mycket känslomässigt bagage och har ofta en negativ självbild, som beror på väldigt mycket, men hur kroppen har sett ut är en av dem. Dessutom går det inte alltid att ändra kroppen så att den blir helt övertygande som det rätta könet (det går ibland för MTF, och aldrig för FTM). Jag tror väldigt få män, som är födda med manlig kropp, skulle vara lyckliga över att ha missbildade könsorgan! Så varför skulle FTM vara det? MTF kommer aldrig kunna föda barn. Alla kvinnor vill inte det, men för somliga är det viktigt. Ändrandet av kroppen är till stor hjälp för transsexuella, men man är ju dum om man tror att det är allt som behövs. Man är lika dum om man tror att det inte behövs, utan skyller på samhället.
Utifrån ett personligt perspektiv kan vissa saker verka väldigt sanna och riktiga. Men när man vill yttra sig om andra människor, och vad de skulle må bra av, räcker inte ett personligt perspektiv. Man måste försöka förstå dessa andra, för de är inte som en själv. Det finns ingen annan som har exakt samma tankar, känslor och behov som jag. Detsamma gäller dig. Om du vill veta vad transsexuella skulle må bra av, fråga några stycken. Fråga flera olika. Du skulle nog få flera olika svar.
Arawn Repka
17 juni 2010
Tack för ett långt och brett svar! Jag tror att du har många som håller med dig i det du säger. Idag är det oftast det perspektiv du synliggör som är de mest vedertagna i transdiskussioner – både av transidentifierade personer själva, av dem som har transbakgrund och av kliniker och forskare.
Med tanke på hur samhället är utformat – i en binär könsuppdelning där stor skillnad görs mellan manliga män och kvinnliga kvinnor som ideal är det inte så konstigt att människor behöver hjälp att ändra på sina kroppar. Det är en självklar rättighet menar jag att en person själv ska få avgöra hur en behaglig kropp för just den personen skulle vara, kännas och uppfattas.
Mycket av den internaliserade transfobi som bland annat gör att transsexuella mäns könsorgan klassifieras som ”ur funktion” eller ”missbildade” som du skriver handlar om att cismannen med cismanskroppen får stå som norm, ideal och utgångspunkt för könskorrigerande behandling (vilket i sin tur påverkar patienternas bild av den goda kroppen och bidrar till denna strävan).
Om vi vänder på det och centrerar transmän som inte tagit del av genital rekonstruktiv kirurgi till samhällsnorm kunde en hävda att det är cismän och deras kroppar som är dysfunktionella. Köttkuken har många negativa sidor som borde uppmärksammas. Några av dessa är att:
- köttkuken kan inte tas av när killen själv känner för det, när den uppfyllt sin tillfälliga funktion.
- under sig har den två opraktiska bihang (två kulor som kan bli svettiga och klämmas och är känsliga för sparkar).
- köttkuken kommer väldigt sällan tillsammans med slida, ett utrymme som kan vara till enorm njutning och glädje för transmannen.
- det är svårt att stimulera en köttkuk och anus med ett enhandsgrepp, vilket verkligen är en nackdel.
Arawn Repka
17 juni 2010
Alla har vi uppfostrats i att trans skulle vara mindre värt än cis. Många transsexuella vill vara cis och lämna sitt förflutna och sin transition bakom sig. Jag tycker att det är synd att det ska behövas, likväl vill jag att alla ska ha rätt till att göra på det sättet.
Jag tror dock att det sättet innehåller mycket smärta och ensamhet. Att tvingas eller välja att bryta med sin bakgrund är också ett förhållningssätt. Att bryta med sin familj är också att ha en relation till dem – men en bruten relation.
Som samhälle tror jag att vi har mycket att vinna på att stoppa transfobi inom och utom oss – att odla vår positiva särart. Välja oftare att inte passera och inte döma dem som inte kan, vill eller försöker att passera.
Vi pratar ju aldrig om hur svårt det är för cismän att passera som transmän på grund av sin köttkuk och avsaknad av fitta. Vi gör aldrig det eftersom att vara transman generellt sett inte ses som någon eftersträvansvärd samhällsposition. Och där vet jag att vi är helt fel ute!
plastbaronen
17 juni 2010
Ja, det är riktigt att när vi pratar transsexualism utgår vi oftast från dem som är mest dysforiska, vilket inte blir rätt mot dem som inte känner ett behov av att ha en helt manlig respektive kvinnlig kropp, män som vill föda barn, kvinnor som vill ha kvar sin kuk, och personer som vill ha en könlös kropp. Jag håller alldeles med dig om att ett samhälle som säger att man måste vara antingen man i en manskropp eller kvinna i en kvinnokropp, är ett låsande samhälle.
Det är inte heller bra att trans värderas lägre än cis, men om man nu vill vara cis, inte för att det skulle vara bättre, utan för att man är det inuti? Många genomgår ju inte transtitionen för att de känner sig som transmän eller transkvinnor innerst inne, utan för att de känner sig som män eller kvinnor innerst inne. Därför BLIR en transkropp andrahandsvalet – för DEM. Det är inte samma sak som internaliserad transfobi. Det handlar om att man vill känna sig bekväm i sig själv. En slida, som du skriver, kan vara till nytta och nöje för många människor. Men för andra människor är det ett störningsmoment, något som känns fel och inte ska finnas där. Precis som penis är för många, men inte alla, transkvinnor.
Jag är övertygd om att man inte måste säga upp kontakten med sin familj eller ljuga om sin historia för att kunna leva ett liv som helt och hållet kvinna eller man. Om man ÄR en kvinna eller en man, så är man detta även om man gjort könskorrigering, och även om man socialiserats fel. Man har bara andra erfarenheter än de flesta kvinnor respektive män. Dina erfarenheter är inte ditt jag. Det finns många föräldrar, vänner och bekanta som accepterar transsexuella som deras rätta kön (även om tyvärr inte alla gör det). Det tråkiga är ju att man ska behöva dölja sin historia för att accepteras som man eller kvinna helt och fullt. Att folk inte lyssnar på varandra, utan dömer varandra efter ytliga kriterier såsom förekomsten av en kuk. Somliga som har en fitta, vill ha den eller bryr sig inte om den. Andra som har en fitta, finner det jobbigt och störande. Det är inte din livssituation som definierar vem du är, utan hur du upplever den.
Arawn Repka
17 juni 2010
Bra och utvecklande diskussion. Tack så mycket!
Min bild av kroppar är att det inte finns något som är en helt kvinnlig kropp eller helt manlig kropp, utan att det finns en större variation än vad som synliggörs, och att aspirationen på att matcha ens könsidentitet med en normkropp är ganska onödigt då eftersom det är ett luftslott, ett tomt ideal.
Jag vet en man som kom med en bild på en atletisk cisman till kirurgen innan sin mastektomi och sa att ”så vill han se ut”. Och han opererades fem gånger och blev inte nöjd, han hade ett orimligt mål, eftersom han själv inte var atletisk och inte heller hade samma fysiska förutsättningar som cismannen på bilden i övrigt. Hans vilja är så klart äkta och jag önskar att han kunde se ut precis som han önskar. Men med tanke på vilka förutsättningar som människor har tänker jag att många skulle vara lyckligare om det fanns en möjlighet till att vara inte bara stolt kvinna utan samtidigt också stolt transkvinna utan att behöva fråntas en enda del av kvinnoidentiteten.
En kille kanske inte gillar sin fitta, men oavsett om han vill det eller inte är det en del av hans verklighet. Därför är det enligt mig relevant att jobba med det en har och förhålla sig till det för att kunna må bra och vara lycklig. Avskyn eller dysforin hjälper ju inte, och att förhålla sig till fittan som en missbildning hjälper inte heller. Om den ska vara en del av en person är det kanske värt att jobba på att acceptera den.
plastbaronen
19 juni 2010
Javisst, det finns en större variation än vad som synliggörs. Intersexuella är ju ett bevis på det. Det gläder mig att du önskar att folk verkligen kunde få en utsida som passade deras insida, vi har nog samma uppfattning i den frågan. Vi är också överens om att ett mindre könsuppdelat samhälle vore önskvärt.
Vad jag däremot starkt ogillar, som jag har hört från många andra än dig, är att man ska ”acceptera” eller rentav lära sig att tycka om förhållanden som man egentligen inte mår bra av. Detta är något som kommit på senare tid, med självhjälpsböckerna, och jag lovar att hade vår kultur haft den inställningen förr, hade en stor del av den moderna sjukvården, jämställdheten, de mänskliga rättigheterna osv. inte existerat. Mobbing, till exempel, är ett otyg som förmodligen inte går att utrota från mänskligheten. Men innebär det att vi ska acceptera mobbing eller rentav lära oss tycka om den? Ska vi lära oss trivas med cancer bara för att all cancer inte går att bota idag? Ska vi acceptera miljöförstöring bara för att den är extremt svår att åtgärda? Jag är dessutom övertygad om att ett sådant självbedrägeri inte fungerar i längden. Ett tag kanske man kan intala sig att allt är okej, men innerst inne vet man att så inte är fallet.
Jag misstänker att många som kör på den här acceptans-grejen är rädda för att känna olycka. De blandar samman orsak och verkan, och tror att själva olyckan är felet, när det i själva verket är olyckans upphov. Dessa människor strävar också efter ett perfekt liv – ett liv där de jämt är Lyckliga. Men hur bra är en lycka som innebär att man sviker sig själv? Jag tror det leder till MER olycka, i längden. Jag menar inte att man ska vältra sig i negativitet, absolut inte. Det är skillnad på att försöka göra en svår situation mer uthärdlig genom att t.ex. hitta andra saker att glädjas åt eller se det som en utmaning, och på att intala sig att man tycker om det svåra.
Vad jag specifikt anser om utseendeproblem och acceptans kan du läsa här:
http://plastbaronen4.wordpress.com/2010/05/16/ytlighetsparadoxen/
Ava Avane Dawn
17 juni 2010
Arawn, om samhället då skulle bli accepterande inför olikhet till större utsträckning, och det fortfarande fanns folk som ville byta kön/byta kropp, vad skulle detta innebära för din hypotes? Jag tänker att folk inte hade utgått ifrån ett transnarrativ, men att de likväl hade haft preferenser för hur de skulle se ut och därmed vilja modifiera sin kropp. Jag ser det som en förlängning av kläder, och de allra flesta tycker att en viss tröja är precis ”jag”, eller inte alls passar dom.
Arawn Repka
17 juni 2010
Ja, jag tror att det är dit vi är på väg, till en plats där vi ser könsuttryck och kroppar som en skala som blir relativa och flytande snarare än boxar.
Jag tror att det blir så att var och en kan definiera vad den goda kroppen för sig själv innebär och få hjälp att modifiera den utan att det regleras eller värderas juridiskt.
Precis som med kläder tror jag att ett samhälle med friare könsroller skulle göra att det kom till fler könsuttryck och att det också blir vanligare att mixa olika uttryck med olika kroppar – inte, som jämställdhetsmotståndarna hävdar att det skulle bli så tråkigt för att alla skulle bli så lika.
Mellanvärld
17 juni 2010
”i en kropp som ges en könsroll som skaver”
Detta beskriver dock mig ganska dåligt, eftersom mina problem handlar mer om kroppens utformning, snarare än socialt bemötande…
Arawn Repka
17 juni 2010
Jag förstår vad du menar, och det ligger i linje med det jag menar. Men jag har svårt att förklara vad jag lägger in i könsroll.
En del av det transsexuella handlar ju förstås om obehaget i den egna kroppen – både i relation till andra som skapar bemötande, men också i relation till en själv – det är ju mer vanligt än ovanligt att transsexuella personer har olika symtom just som del av att kroppen känns som den värsta fienden. Ätstörningar, tvättar sig inte, kan inte vara naken ens med sig själv, har inte sex eller har massa sex och utsätter sig för fara är ju vanligt.
Min teori bygger på att kroppens könade delar blir fiender för att de påminner en om hur man förväntas vara, vad man uppfostrats till och vad som känns så jävla fel att det bara skriker i en.
Så, jag vill väl åt de där grundläggande frågeställningarna där transrörelserna varit oense i alla tider ”varifrån kommer könsidentiteten?” är en sådan fråga. Jag tror inte att det finns någon biologisk koppling till genus – jag tror inte att det finns en urkvinna eller urman i varje transsexuell som vill ut. Men det finns gott om bloggare på andra delar av internet som tror på att det finns kvinnohjärnor och manshjärnor och som vill ge könshormoner och kromosomer mängder av effekter på våra sociala beteenden, och det tror inte jag på.
plastbaronen
19 juni 2010
Nu utgår du från dig själv igen. Hur förklarar du alla feminina transmän? De tycker ju upenbarligen inte illa om det feminina, men vill ändå ha en manskropp. Varför? Och hur förklarar du att Immanuel Brändemo säger att han inte är helt säker på sin könsidentitet, men väldigt säker på vad han vill ha för kropp? Hur förklarar du att inte alla maskulina kvinnor och feminina män vill ändra på sin kropp, utan nöjer sig med att protestera mot könsrollerna?
Kan det inte tänkas att transsexualism har olika grund och yttrar sig olika hos olika individer? Som en jämförelse, så finns det t.ex. 4 olika varianter av bröstcancer och de är inte ens ”släkt” med varandra utan mer besläktade med andra sjukdomar.
Att kulturen lägger värderingar i våra kroppar är en teori. Precis som med andra teorier har den verklighetsgrund, men lyckas inte fånga hela bilden och blir därför förvriden. Det är precis samma sak som påståendet ”det finns kvinnor och män”. Påståendet har verklighetsgrund, men ger inte hela bilden. Kulturen lägger värderingar i våra kroppar, men kropparnas utseende och funktioner finns där oberoende av vilka värderingar vi lägger i dem.
Man kan inte utgå från sig själv för att göra generella yttranden, däremot kan man använda personliga erfarenheter för att motsäga generella yttranden. Och det tänker jag göra nu. Jag vet att du har fel i att transsexualism hos ALLA ENDAST beror på obekvämlighet med könsrollen, eftersom jag har personliga erfarenheter av att det inte är sant. Jag var extrem feminist i tonåren. Så småningom insåg jag att även om kvinnor behandlades exakt som män, klädde sig som män, uppförde sig som män etc. så skulle de likväl aldrig kroppsligen bli män. Jag förstod att kroppen var själva kärnan i min avsky mot att vara kvinna. När jag väl börjat förstå min trassexualism insåg jag också varför så många kvinnor tyckt illa om mig och motsatt sig min radikalfeminism: DE hade inget emot att män var sexuellt attraherade av deras kvinnliga kroppar! DE hade inget emot att föda barn! DE hade inget emot att göra sig vackra för männen. Jag blev tvungen att omvärdera mina extrema åsikter när jag fattade att de berodde på min egen obekvämlighet i en kvinnlig kropp.
När jag var barn hade jag ingen uppfattning att jag skulle få kvinnlig kroppsform, mens och förmågan till barnafödande. Visst förstod jag hur vuxna kvinnor såg ut och fungerade, men att jag själv skulle bli en vuxen kvinna hade jag inte begripit. Så när jag plötsligt blev det, fick jag en chock. ”Vad är detta? Såhär ska jag inte se ut! Det här är fel!” Jag kände mig väldigt ful. Om det beror på biologi eller något mer ogripbart (jag VET att det inte beror på samhället) kan jag inte avgöra, men jag har en manlig kroppsbild i en ursprungligen kvinnlig kropp. Så är det.
Arawn Repka
20 juni 2010
Du har dessvärre ingen koll på varifrån jag yttrar mig, eftersom du inte vet hur eller vem jag är. Sluta spekulera och var saklig.
Kropp och identitet behöver inte hänga ihop, alla människor som har liknande kroppar har inte samma identitet. Och olika kroppar kan ha samma identitet. Dina exempel med maskulinitet och femininitet oavsett kropp hör alltså ihop med det jag säger – kroppen bestämmer inte könet – kön skapas i relationer med andra på ett såväl medvetet som omedvetet plan.
Du säger att du är säker på att din könsidentitet inte är socialt skapad. Dessvärre kan du inte bevisa det, lika lite som jag kan bevisa att det inte sitter i hjärnan. Jag är övertygad om att vi inte kan veta varför vi är de vi är, vi kan inte dra slutsatser om oss själva bortom vår kultur, eftersom det är den enda kultur vi blivit de vi är i. Den här diskussionen är ju därför en evighetsmaskin som jag föreslår att vi avslutar efter ditt svar. Tack!
drKotte
19 juni 2010
Jag håller till stor del med dig; synen på kön av idag exkluderar nog egentligen större delen av mänskligheten, när det nu bara är ultrakvinnliga kvinnor och ultramanliga män som räknas. Nu menar jag både socialt och rent kroppsligt.
Men… Jag har synnedsättning och detta kan man ju komma tillrätta med på olika sätt – man kan använda glasögon/linser eller operera hornhinnan, sen kan man även anpassa omgivningen för att förenkla, och man kan försöka påverka den sociala omgivningens attityd, för det är inte så upplyftande att bli kallad glasögonorm eller att folk snäser åt en när man inte kan se vad de pekar på. Men oavsett allting annat, oavsett om folk skrattar för att jag håller en bok ”för nära” så behöver jag, och vill ha, NÅGONTING som hjälper mina ögon att fungera mer normlikt. Det är inte baserat på självhat eller att jag tycker att folk med full syn är mer värda. Bara det att man väljer ett hjälpmedel eller en metod som förändrar EN SJÄLV istället för omgivningen behöver inte innebära att man ställer upp på alla normens förväntningar. Bara för att acceptansen för glasögonbärandet går upp så minskar troligen inte behovet av glasögon hos enskilda personer, även om man inte behöver problem- och sjukdomsstämpla glasögonbärarna. Motsvarande tycker jag det är med könskorrigeringar. Man måste inte vara mer idealhjärntvättad än någon annan bara för att man vill ha en kropp som är ganska stereotyp för det kön man anser sig ha, och man behöver inte vara mer radikal bara för att man avstår från olika typer av behandling – det finns så många olika anledningar till att folk väljer olika. Gudars vad svamligt, jag är inte helt säker på vad jag menar, men jag vill försöka dra någon liten modifikationslinje i ditt resonemang, där jag inte helt håller med.
Men JA! Fram för vidgande, tänjande och sprängande av gränser vad gäller kön. Tycker också att ”född i fel kropp” är ett mycket konstigt begrepp. Är min bror som har medfödd epilepsi född med fel hjärna eller? Varför skulle just transsexuella ha tillverkats i nån dockfabrik och ha en ”riktig” kropp som ligger och väntar nån annan stans? Så tänker man ju i allmänhet inte om andra…
Arawn Repka
20 juni 2010
Tack dr Kotte. Ditt exempel med synnedsättning och samtidigt ställa krav på omgivningen och samtidigt få hjälp att se bättre är ju just så som jag tänker! Undrar varför det inte framgår i det jag skriver.
Jag tror på vägen med dubbla strategier – att på samma gång ha möjlighet att ändra sin kropp så att den funkar för en och samtidigt ända på samhället så att kommande generationer ska ha det lite lättare.
:D
plastbaronen
21 juni 2010
Det framgår faktiskt inte i det du skriver! Utan det ser ut som om du anser att bara vi trollar bort könsrollerna, så kommer folk sluta vara missnöjda med sina kroppar.
Ber om ursäkt ifall jag fått fel uppfattning om dig och dina åsikter. Jag är van vid att folk yttrar sig om andra utifrån sina personliga erfarenheter; det är trots allt ett vanligt mänskligt drag. Jag gör det själv också ibland, när jag inte tänker efter.
Amanda
23 juni 2010
Hejhej! Cisperson här. Er diskussion är väldigt lärorik! När jag började läsa på om transsexualism så var jag ute efter enkla förklaringar men alla har så olika upplevelser! Såklart ;)
Men jag måste be om ett förtydligande:
”När jag väl börjat förstå min trassexualism insåg jag också varför så många kvinnor tyckt illa om mig och motsatt sig min radikalfeminism: DE hade inget emot att män var sexuellt attraherade av deras kvinnliga kroppar! DE hade inget emot att föda barn! DE hade inget emot att göra sig vackra för männen. Jag blev tvungen att omvärdera mina extrema åsikter när jag fattade att de berodde på min egen obekvämlighet i en kvinnlig kropp. ”
Jag är kvinna och jag är skeptiskt inställd till tanken på att föda barn. Jag har svårt för när män blir sexuellt attraherade av mig. Och det sista jag gör är att göra mig vacker för en man.
Men jag känner mig som kvinna och tanken på att korrigera min kropp på något sätt känns lika främmande som tanken på att korrigera min hand genom att amputera ett lillfinger.Så det du skriver går inte riktigt ihop för mig…Det känns inte som att dom saker du beskriver har med genus att göra.
:-)
plastbaronen
24 juni 2010
Ok, Amanda. Jag vill egentligen inte uppta mer utrymme i denna post eftersom jag har uttryckt mig så dåligt, men du bad om ett förtydligande och du ska få det. Jag begriper förstås att inte alla kvinnor vill ha barn och att inte alla kvinnor attraheras av män. Men alla kvinnor omkring mig under min radikalfeministiska period (=högstadiet) var antingen normtjejer eller låtsades vara det. Och jag var väldigt kritisk mot dem och menade i princip att de var idioter utan självrespekt. Vad jag menade var att transsexualismen har fått mig att inse att jag inte är alltings mått. Att dessa tjejer faktiskt följde sin egen vilja lika mycket som jag gjorde.
Amanda
24 juni 2010
Okej då fattar jag!
Det är inte bara det att jag inte attraheras av män utan jag tycker det är obehagligt när män stöter på mig, inte bara för att jag inte är attraherad av dom, utan just för att dom är män. Kan vara för att män ofta har och haft svårt för att acceptera ett nej, samt att jag varit utsatt vid två tillfällen för blottare som runkat. När män vill ha mig så känns det ofta mer som en slags fettish från deras sida hellre än attraktion, ja som om jag vore en sak. Men det är en svår känsla att beskriva, jag känner mig…illa till mods, ibland blir jag arg. Kanske bara är för att jag är flata och män väldigt ofta stöter på mig fast jag inte skickat ut några signaler, men dom verkar tro det. Har aldrig vågat fråga någon flata om hon känner likadant, någon som vet vad det handlar om?
Jag tycker inte alls att du uttryckt dig dåligt, tvärtom!
Jag tyckte också det var skönt det där du skrev om att folk så ofta utgår ifrån sig själva. Det där har jag precis börjat upptäcka, som när människor(ofta kvinnor till andra kvinnor men människor) försöker övertyga andra vuxna människor om att dom ska skaffa barn(b-i-o-l-o-g-i-s-k-a) med hjälp utav fraser som ”Det är det bästa som kan hända en” och ”Mitt liv hade ingen mening innan jag fick barn” (underförstått: ditt liv har ingen mening).
Jag blir sprittsprångande galen. Ska det vara så svårt att skilja på sig själv och andra människor?
Det där med ”om du bodde på en ö, skulle du vara transsexuell då” är ju rätt värdelöst. Om jag bodde på en ö skulle jag vara varken kvinna eller homosexuell för det skulle inte finnas några andra människor att jämföra med eller attraheras av. Det är som när folk säger ”om alla vore homosexuella skulle människoarten dö ut”. ”Om kvinnor tillåts föda med kejsarsnitt kommer alla att vilja göra det”. ”Om man börjar göra foster med hjälp av två ägg så kommer det manliga könet att dö ut” men det kommer aldrig nånsin att bli så så varför go there?
Arawn Repka
18 november 2010
Det där med värdelösheten i tanken på om transsexualism eller kroppsdysfori finns om vi bodde på en öde ö: den tanken, om än löjlig, är själva kärnan i om vi tror att ”kvinna” ”homosexuell” och ”vit” som identitetskategorier existerar biologiskt – är essentiella – eller om de uppkommer i samspel med andra.