Sluta registrera juridiskt kön i Sverige!

"Look! We are separating mind from body! Right here!" By feminazi.wordpress.com

I augusti gjorde jag en undersökning här på genusförvirrad om vad andra tyckte om registreringen av juridiskt kön. Detta gjorde jag på grund av att jag inte visste vad jag själv tyckte i frågan.

Här är resultaten, min analys och min åsikt som jag baserat på undersökningen:

Frågan var ”ska vi registrera juridiskt kön i Sverige?”

Totalt 21 röster. 13 nej-röster (62%). 8 ja-röster (38%).

Nej-rösterna får alltså majoritet och det vanligaste nej-argumentet med 29% (6 röster) är ”Nej, låt folk vara ifred och delta i undersökningar som de själva väljer för att bidra till statistiken”. Näst vanligast nej-argument med 19% (4 röster) är ”Nej, kön är helt ointressant. Registrera hellre skostorlek” och ovanligaste nej-argumentet med 14% (3 röster) är ”Nej, det skulle aldrig accepteras att hudfärg och sexualitet registrerades.”

Vanligast av ja-rösterna med 24% (5 röster) är ”Ja, om det finns fler än två juridiska kön.” De två ovanligaste svaren i hela undersökningen med 2 respektive 1 röst var var ”Ja, för att kunna mäta skillnader i exempelvis löner mellan män och kvinnor.” och  ”Ja, vi borde även registrera t.ex. hudfärg och sexualitet för att kunna få fram mer statistik.”.

Så sammantaget tycker de som röstat att kön inte ska registreras i Sverige för att människor själva ska få bestämma vilka undersökningar de vill vara med i eller för att kön är ointressant. Om man ska registrera juridiskt kön är det okej under förutsättningen att det finns fler än två juridiska kön.

De som röstat har kunnat välja fler svarsalternativ än ett och man har kunnat rösta fler gånger från samma IP-adress.

Resultatet för mig är att jag tänker hålla med vad de flesta av dem som röstat tycker. Jag tycker nu alltså att vi inte ska registrera juridiskt kön i Sverige, det är ointressant och folk kan välja själva vilka undersökningar de vill delta i.

Det viktigaste med all forskning och statistik är ju inte siffrorna i sig, utan vad en gör med det. Vad en använder det till. Vi vet exempelvis att löneskillnaderna mellan juridiska kvinnor och juridiska män fortfarande är betydande. Frågan är vad vi gör med den kunskap vi har. Frågar ni mig tror jag inte att det är mer statistik vi behöver just nu, för uppenbarligen löser sig problemen inte av det. Vi behöver inte heller åsikter om att det är fel.

Vad vi som samhälle behöver är människor som vill, vågar och orkar agera med uthållighet. Mot mäns våld mot kvinnor, mot lönediskriminering av kvinnor, mot ett rättssystem som friar våldtäktsman efter våldtäktsman och alla de där andra orättvisorna som kommer av den könsmaktsordning vi lever i, bidrar till och är del av.

Transgender day of REcognition 2009

I november 2009 (ofta någon gång mellan den 19:e och 22:a) uppmärksammas TGDOR, Transgender day of remembrance. Jag kan förstå det, men jag tycker att det är en dålig idé.

Jag tycker att det är för synd och för typiskt för en så depressionsdrabbad befolkningsgrupp att vår enda dag, dagen då bara vi i transrörelsen samlas är en dag som handlar om död, mord, våld och hat. Vår enda dag. Den andra gången vi aktivt gör oss synliga utåt som rörelse är väl under pridefestivalen som efter all politik för de flesta resulterar i att vara del av en glittrig prideparad.

Ingen av de där två extremerna fungerar för mig. Jag orkar inte jobba med hatvåld, det är för tungt för mig och jag mår inte bra av det. Och jag kan inte med att känna mig som ett objekt i en parad. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan fest, yta, fackeltåg och mord.

Jag vill ha en dag där vi är konstruktiva och kraftfulla. Att inte göra en mer politisk ansats med en gemensam dag är att kasta bort stora mängder aktivistisk, handlingskraftig och intellektuell potential som vår(a) fantastiska rörelse(r) har. Jag vill skapa något bättre, vara aktiv tillsammans med er andra.

Därför har jag några förslag på vad vi kan samlas och göra varje år fram till 2014 då vi återigen kan ha transgender day of remembrance om ni vill och minnas dem av oss som dött på grund av transfobi:

2009 Transgender day of REcognition – erkännande eller igenkännande. Vi spenderar dagen med att visa våra förebilder, tala om dem, inspireras av varandra, erkänna varandra för det gångna årets vinster och kamper. Vi kan också tala om igenkännande, om våra likheter rörelser och identiteter emellan, internationellt och nationellt. Eller prata om hur vi ska gå tillväga för att få en svensk motsvarighet till Gender Recognition Act (där, i grova drag, ens identitet bestämmer ens juridiska kön utan krav på hur kroppen ska se ut).

2010 Transgender day of REproduction - reproduktion, kopiering, återgivande, fortplantning eller avbildning. Vi talar om eller hyllar våra familjer och olika familjebildningar, lyssnar på berättelser om möjligheter till fortplantning för transidentifierade personer eller så pratar vi om konst som återger transidentifierade personer på ett positivt sätt.

2011 Transgender day of REvolution – revolution, rotation, omvälvning eller varv. Vi träffas och pratar om vad som ska till för vår revolution, vad vi vill, hur vi ska komma dit. Vi diskuterar kring visioner, strategier och bygger nätverk för att realisera våra planer.

2012 Transgender day of REcording - inspelning eller upptagning. Vi samlar material under året på ljud och eller bild och sätter ihop ett scenprogram av det för att visa på våra verkligheter och våra vardagar.

2013 Transgender day of REwriting – omskrivning. Vi talar om vår historia, vad som synts och vad som inte synts. Vad vi behöver ta tillbaka för att finnas på den historiska kartan.

2014 Transgender day of REmembrance – hågkomst, åtanke eller minne.

Jag förstår så klart att det är viktigt att arbeta mot hatbrott och att även sorgen har sin plats. Att fina människor dör i onödan av antingen eget eller någon annans hat. Jag ser också att jag och mina bästa vänner finns i riskzonen för detta våld. Men jag tror inte att vi som rörelse behöver fokusera på sorgen nu. Jag tror också att om jag blir hatmördad nästa år, vill jag känna att jag har gjort något, att jag stod upp för mig och levde så länge jag fick. Att jag stod upp för någon annan och gav andra värme, styrka och glädje medan jag kunde.

Folket vs Skatteverket 1-0

Hahahahaha.

Hahahahaha.

Jag är glad och skadeglad över att Sverige äntligen tagit ett steg framåt vad gäller mänskliga rättigheter.

Det är inte vilken tönt som helst som ställer sig mot Skatteverket. Det är inte vilken stolle som helst som också VINNER! Gång på gång!

Missförstå mig rätt: jag brukar inte vara skadeglad när myndigheter och makthavare fuckar upp. Det är inte min natur. Men jag kan inte låta bli att glädjas när människor och myndigheter som beter sig illa och lagvidrigt, hittar på sina egna regler inte förstår att de gör det och bara fortsätter att ta fight efter fight och the underdog, Madeleine Ågren vinner.

En av de många murar som stått för att skilja män och kvinnor åt i ett binärt genussystem har raserats.

Jan-Olof Madeleine Ågren är min hjälte, och den svenska transrörelsens hjälte igår, idag och en bra tid framöver. Du ska ha ett stort tack!

Madeleine är just en sådan förebild vi behöver. Framför allt som många transvestiter behöver. Madeleine är vacker och utstrålar en självsäkerhet. En självklarhet. Problematiserar inte sitt varande. Jag har inte sett ett enda skandalreportade om honom, för att det finns liksom inget att ta i. Ett lugnt berg som bara konstaterar ”det är bekvämt för mig att heta Madeleine”. Se ett exempel.

Skatteverket väckte en björn som sov. Skatteverket väckte stormen i ett lugnt hav. Nu får de slicka sina sår och jag är fruktansvärt skadeglad. Adjö PRV:s töntiga listning av könsneutrala namn. Adjö namnändringsaktioner.

Saker att förändra:

Namnlagen

Gratis? Bah!

Den svenska TS-vården (könskorrigerande behandlingar för transsexuella såsom hormonbehandling, kirurgi och röstträning) påstås vara gratis. Men som vi alla vet: there are no free lunches.

För det första är inte gratis detsamma som att något är gemensamt finansierat med skattemedel. Det innebär inte att någon annan betalar för någons vård, utan att vi alla betalar för det tillsammans genom skatter och momser. Dessutom finns alltid en egenavgift på all medicin och alla läkarbesök tills en kommer upp i så höga nivåer att en får frikort för ett tag framåt tills en får börja betala igen.

För det andra betalar transsexuella i Sverige också med sitt humankapital, med sin tid och sitt tålamod i en minst två år lång psykosocial, psykiatrisk och kroppslig utredning, när de i ett annat land hade kunnat skaffa kirurgi och hormoner från dag ett utan att staten lägger sig i. Och utan att behöva konformera med könsroller som för alla andra kvinnor och män varit otvungna sedan 1950-talet.

I Sverige kan en inte ens välja att gå någon annan väg på grund av vårdmonopolet som gör att en måste gå genom utredningen för att kunna få könskorrigerande behandling. Och den vården kan endast erhållas om en både uppfyller diagnoskirterierna för transsexualism och anses kunna klara av en könskorrigerande behandling psykiskt.

Det krävs att en patient ska vara psykiskt stabil för att kunna få könskorrigerande behandling. Jag skulle vilja poängtera att transsexualism ofta är en källa till psykisk ohälsa och att de könskorrigerande behandlingarna just finns till för att det har visat sig att en korrigering av kroppen gör att patienten mår bättre psykiskt. Därför förstår jag inte riktigt argumentationen om att en person skulle kunna må för dåligt för att kunna få könskorrigerande behandling. Som om den skulle må bättre med en kropp som inte överensstämmer med sitt genus?

Jag har en vän som betalat med sitt fantastiska humankapital i tre år nu till olika utredningar. Först hos en där han bor där han inte fick diagnosen (inte för att han inte uppfyller diagnoskriterierna för transsexualism utan för att han anses vara okommunicerbar). Därefter sökte han till ett annat utredningsteam för att få en sk. second opinion, som ju ska vara fristående från den första eftersom det som i alla mänskliga relationer kan uppstå komplikationer på grund av personkemin, eller snarare bristen på den. Men han fick ingen fristående bedömning. Det andra utredningsteamet jobbar tätt med det första teamet och läste hans journaler och litade på det första teamets utlåtande om sin patient. I Sverige idag är det alltså omöjligt att få en second opinion eftersom teamen inte längre är fristående från varandra.

Så nu finns det en transsexuell patient som anses vara transsexuell även av utredningsteamen, men som anses vara för krånglig för att kunna ges adekvat vård. De har inte heller föreslagit honom annan typ av vård som skulle kunna råda bot på hans uppfattade krånglighet utan bara kastat ut honom i samhället för att klara sig själv. För mig är det en självklarhet att det inte ska spela någon roll hur krånglig, jobbig, korkad, enerverande, naiv eller irriterande en patient än är. Den ska alltid ha rätt till den vård som är bäst för den. En liknande subjektiv bedömning skulle aldrig komma på fråga i någon annan typ av vård, såsom exempelvis tandvård. ”Ja, du har hål i tänderna, men jag tycker inte att du är en tillräckligt fin människa för att jag ska känna för att laga dem”. Kanske utredarna har blivit vana vid att bli så väl bemötta av sin maktlösa och kuvade patientgrupp att de glömt bort vem som var till för vem?

Min vän är speciell. Ja. Jag tycker att han är underbar för att han inte sväljer vilken bullshit som helst. Han är nyfiken och vill gärna förstå varför han blir frågad olika saker och varför folk tycker som de gör, och det är inte personligt mot någon utan det är så han är med alla. Jag blir utvecklad i hans sällskap, för jag måste vara säker på att jag verkligen tycker som jag säger.

Men nu är han efter att ha betalat i tre år med sig själv tillbaka på ruta ett. Kirurgi i Serbien…? Testosteron beställd från internet? Dyrt och farligt. Han är ett mötkertal utanför systemen trots att han ville göra det ”som man ska”. Och sedan då? Ska han fortsätta att vara folkbokförd som fel kön för alltid? Bli ifrågasatt på flygplatser resten av livet om det är hans pass.

Tack svenska vårdmonopolet. Här har ni verkligen hjälpt en individ. Som han själv sa igår: en patient försvinner inte från samhället bara för att han försvinner från era korridorer. Trodde ni verkligen att ni hjälpte honom?

Heteronormen

Heteronormen är större än bara frågan om den förmodade och önskade sexualiteten. Ramarna i heteronormen innehåller så mycket fler regler än så.

Allt ifrån kropp till samlevnadsform till egenskaper är reglerade. Därför är normen så mycket mer intressant att titta på än enskilda erfarenheter eller upplevelser av normbrott. Alla påverkas av normen. Normen återskapas hela tiden.

Normen önskar linjära identiteter. Enkla att utläsa. Alla förutsätts leva efter normen fram till att motsatsen bevisats. Bögskämten i fikarummet på arbetsplatsen fortgår fram till att 1. någon säger till 2. någon kommer ut som bög.

Alla bryter någon gång mot heteronormen. Alla återskapar heteronormen ibland. De flesta är inte medvetna om att heteronormen finns, tror att det är en slump och inte en struktur som gör att folk misshandlas, diskrimineras, mobbas, våldtas och mördas för att de bryter mot den. Kanske för att de har det ganska bra där inom ramarna för hur man förväntas vara. Det lättaste sättet att märka en norm är att bryta mot den.

Att följa normen innebär privilegier. Att bryta mot normen bestraffas. Därför har män högre lön än kvinnor. Därför får heterosexuella par hångla på krogen utan att de riskerar att bli utslängda, därför är det trappor, och inte ramper upp till en massa dörrar. Därför finns det oftast bara omklädningsrum för män och kvinnor. Samhället är uppbyggt på dessa normer. Lagen är bara en förlängning av dem.

Alla normer är inte skadliga. Normer kommer till för att skapa ordning och enkelhet. De är tysta överenskommelser. Men vissa normer, såsom heteronormen, skadar och begränsar. Hämmar och skapar en maktobalans. Gör att alla människor ibland väljer emot sitt hjärta.

Vissa pojkar gillar blommiga byxor, men väljer bort dem för att inte bli retade i skolan. Någon är kär i två personer samtidigt, men kan på grund av tvåsamhetsnormen inte välja båda, utan tvingas välja mellan och mot sitt hjärta. Någon kanske är otrogen av samma norm. Någon snubbe kanske avstår från att få sitt livs skönaste orgasm för att heteronormen inte tillåter honom att bli penetrerad analt. Intersexuella barn, som föds med tvetydigt biologiskt kön, tvångsopereras för att passa in i kvinna-man-modellen. Singelkvinnor får inte inseminera i Sverige. Ett tjejpar får. Tvåsamhetsnormen är starkare än heteronormen. ”När ska du gifta dig?” ”Hur går det med kärleken?” är vanliga frågor som förutsätter att en person som är singel alltid letar efter någon annan.

Alla trivs inte i heteronormen. Många straffas om de går utanför den. För att den är skadlig borde den avskaffas. Bums.

Politiska behov för transidentifierade personer

Okunskapen hos politiska partier om transfrågor och bristen på koll på vilka politiska behov som finns i Sverige idag har föranlett att jag skriver denna snabba önskelista som kan annekteras av vilken HBT-grupp som helst, oavsett politisk färg.

1. Skilj den medicinska transitionen från det juridiska könsbytet. Kroppen ska inte bestämma någons rätt att ha rätt genus registrerat juridiskt.

2. Skapa könsneutrala personnummer så att en inte blir outad som trans mot sin vilja när den ska söka jobb, resa etc.

3. Inför ett tredje juridiskt kön såsom i Australien för att även intergenders och intersexuella personer som inte definierar sig som män eller kvinnor ska kunna ha rätt till rätt kön.

4. Ändra Namnlag (1982:670) 43 §. Låt alla heta juridiskt det de heter. Lydelsen ”Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn” gör att inte ens vuxna personer tillåts att ta så kallade könskonträra namn. Det är överförmynderi, och PRV:s godtyckliga lista över könsneutrala namn är ett dåligt skämt.

5. Tillåt och reglera surrogatmödraskap i Sverige så att alla transidentifierade personer ska ha möjlighet att skaffa barn, samtidigt som det inte ska kosta tusen italienska skjortor och leda till att människor blir utnyttjade.

6. Förbjud tvångssterilisering, tvångskastrering och andra tvingande ingrepp på alla människor.

7. Tillåt alla transsexuella oavsett funktionalitet, medborgarskap och ålder (alltså även barn och äldre) att få den fysiska behandling som de behöver och önskar.

8. Tillåt alla transidentifierade personer att bestämma över sina egna kroppar och säga nej till att göra viss kirurgi dvs. tillåt en transkvinna att ha kvar sitt könsorgan i ursprungsskick om hon så vill utan att det ska påverka hennes diagnostisering eller möjlighet till nytt juridiskt kön, och tillåt en intergenderperson som har bröst att göra en mastektomi om hen vill utan att behöva ljuga sig igenom någon sexologisk utredning.

9. Ta bort sjukdomsstämpeln på transsexualism, den skapar stigma och gör att människor känner sig sjukare än vad de de facto är. Utforma ett system där vården fortfarande kan vara skattefinansierad, men utan att behöva klassas som psykisk sjukdom. Jämför med exempelvis behandling av patienter som råkat ut för en brännskada som bland annat ska behandlas med plastikkirurgi.

10. Inkludera allt som bryter mot heteronormen i rådande hets- och hatbrottslagstiftning. Det är inte sexualiteten som gör att människor slås ned, utan att någon upplever att en person beter sig på ett sätt som bryter mot deras ideal om hur män och kvinnor ska bete sig.

11. Inkludera utbildning om genus, normer, trans och mångfald i grundskoleundervisningen.

Det var min önskelista just nu, utan inbördes rangordning. Kommentera gärna om du har ändringar eller tillägg. Eller sno den till ditt parti.

Lycka till.

Namninsamlingen inskickad

Nu har vi skickat in namninsamlingen till Göran Hägglund med följande följebrev:

 

Hej!

Vi heter Axel, Arawn och Kai och vi har skrivit en artikel[1] och gjort en namninsamling[2] med 886 påskrifter och en grupp på Facebook med 1055 medlemmar[3] med syfte att få dig att

-       öppna ögonen för SOU 2007:16 (förslag till lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall)

-       agera på denna utredning – den har legat alldeles för länge och två drabbade patientgrupper väntar på en ny lag.

-       tillsätta en ny utredning imorgon.

Det finns en grundläggande politisk vilja om att Sverige ska vara ledande i mänskliga rättigheter, vara världens mest jämställda land och så vidare. Den nya sammanhållna diskrimineringslagstiftningen är ett bra exempel där man lyckats med detta.

Förslaget om kravet på tvångskastrering av transsexuella personer i SOU 2007:16 som ansöker om juridiskt könsbyte går emot denna vilja och är ett allvarligt bakslag mot mänskliga rättigheter.

De negativa konsekvenserna av förslaget är också i motsatt riktning till det politiska arbetet med ökad rättssäkerhet för gruppen transpersoner genom diskrimineringsskydd och andra mindre satsningar för att kartlägga och förbättra folkhälsan inom gruppen. Att föreslå tvångskastrering för en grupp ökar omedelbart stigmat mot denna, redan nedtryckta och osynliggjorda grupp.

Om frågan skulle läggas upp till Riksdagen i sin nuvarande form, är det väldigt liten risk att förslaget skulle gå igenom. Däremot gör den generella okunnigheten hos riksdagsledamöterna det svårt att införa tillräckligt med information till ett beslut för att det skulle bli en ny bra lag. Det vi vill ha är en ny utredning som på allvar utreder trans- och intersexuellas behov och livssituationer, med föräldraskap och rätten till den egna kroppen inräknade.

Vi vill att ni tillsätter en parlamentarisk utredning som tar sitt arbete på allvar. Våra förhoppningar på denna nya utredning skulle vara att den

-       baserar sitt kunnande på trans- och intersexuella personers livssituation och behov, enligt dem själva.

-       på allvar vill förbättra livssituationerna för samma grupper.

-       jämför lagar om trans- och intersexualism internationellt (och där kommer att stöta på Storbritanniens Gender Recognition Act 2004 kapitel 7 som separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska och även förhoppningsvis reflektera kring möjligheterna att införa ett tredje juridiskt kön såsom i Australien).

-       aktivt vill ha mer information för att skapa innovation (det blir inte innovation i en lag om utredarna bara arbetar utifrån gamla tankesätt, dömande attityder och ovetenskapligt tyckande)

-       lyssnar på medicinsk expertis från alla delar av medicinen i den könskorrigerande behandlingsprocessen, dvs. också intervjuar kirurger, logopeder och endokrinologer. Inte bara de psykiatriskt inriktade läkarna. 

-       har som utgångspunkt att lösa de praktiska problem som transsexuella stöter på i mötet med institutioner genom att se över institutionerna, snarare än att förlägga problembilden till den transsexuella individen och blunda för möjligheten till strukturella lösningar. En utredning som ska syfta till att förbättra transsexuella levnadsvillkor kan inte utgå från att transsexuellas existens är ett samhällsproblem som stör ordningen.

-       inte har en överförmyndigande tvåkönsmodell som vetenskaplig basis, som inte överensstämmer med Sveriges genusforsking, utan som också tittar på möjligheter för att kunna få kirurgi och hormonbehandling även om man inte är transsexuell, utan har någon annan transidentitet.

-       ser över 18-årskravet för ett juridiskt könsbyte. En juridisk process är inte irreversibel, och barn och ungdomar kan redan nu – lyckligtvis – få medicinsk behandling. En behandling som enligt all forsning visar sig ha positiva effekter på alla transsexuella patienter oavsett ålder. Behandling och utredning ska vara något som avgörs mellan läkare, vårdnadshavare och patienter såsom vid all sjukvård.

 

Om man väljer att tillsätta en ny utredning nu kan Sverige rädda sitt anseende i denhär frågan.

Lycka till och hör av dig om du har frågor,

 

Hälsningar,

Axel Grönqvist, läkarstudent

Arawn Repka, genusföretagare

Kai Bergendal, genusvetare

 

Genom

 

 

Arawn Repka                         Stockholm 2009-06-03

 

---

[1] I Sverige har vi inte tvångskastrerat folk sedan… 2014? genusforvirrad.wordpress.com/slutkastrerat

[2] namninsamling.com/slutkastrerat

[3] Stop forced castration of transsexual people in Sweden! http://www.facebook.com/group.php?gid=57920758191

Ordens makt

Ibland blir jag förvånad över hur svårt vissa har för att ta in kunskap som serveras dem. Själv kan jag inte låta bli att koppla nya saker till gamla kunskaper och utvecklas. Kanske har det med nyfikenhet och utvecklingsvilja att göra?

Jag kan tolerera att någon säger transinkompetenta saker om man aldrig haft kontakt med hbt-världen och om man inte sitter i någon maktposition, där man inte påverkar transidentifierade personers liv. Jag kan förstå om man frågar ödmjukt.

Men jag kan inte förstå om någon i en maktposition säger efter en bra föreläsning om trans, genus och normer att ”vi har inte så mycket trans i vår organisation, för det är så svårt att veta vad transorna vill”. Jag kan inte heller förstå människor som i en liknande position könar en transkille fel och vid ens påpekande om detta bara säger ”hon eller han eller whatever”. Jag kan inte förstå eller acceptera när någon läkare som jobbar med transsexuella säger om transkillar att ”det går runt en massa kvinnor i samhället och ser ut som män, och ingen anar någonting”. Jag är inte okej med människor som inte lyssnar i ett samtal om en person vilka ord jag använder. Om de säger ett gammalt namn, använder jag det nya namnet. Om de säger ”ser ut som en kvinna” säger jag ”är en kvinna”. Att de inte förstår sin egen okunskap i frågan och lyssnar, utan bara utgår ifrån att de har rätt att uttrycka sig precis hur de upplever personen, trans i allmänhet och situationen. 

Ett transkompetent språk handlar bland annat om att lyssna. Det handlar om att tala om en kvinna som genomgått en könskorrigering som vilken kvinna som helst, inte som en person som lurar andra med ett könsuttryck. Hon har lika mycket rätt till sitt kön som vilken annan kvinna som helst. Det handlar om ödmjukhet. Att rätta sig själv när man gör fel. Att inse att man inte kan allt om trans, bara för att man någon gång träffat någon som är det. Det handlar om att koncentrera sig och lyssna på begrepp. Att säga transorna istället för transpersoner är inte okej. Att säga transsexuell som samlingsbegrepp för transpersoner är inte okej. Att tro att det inte är viktigt med pronomen för alla är inte okej. 

Sedan kan jag också förundras över hur många människor i min närhet som fortfarande tror att jag jobbar med homosexualitet och homosexfrågor. Hur kan de undgå att lyssna, ta in och förstå? Jag kan i alla fall inte undgå att förstå vad mina vänner jobbar med. Jag säger inte ”politik” eller ”ekonomi” eller ”juridik” eftersom det inom de områdena finns en stor mångfald i vad en person kan jobba med.

PS. Jag jobbar med transfrågor. De handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck. Homosexfrågor handlar om sexualitet och attraktion. Alla människor har en könsidentitet eller ett könsuttryck. Vid sidan av sitt kön har man en sexualitet och attraktion, precis som man har en ålder, etnicitet och klass. DS

Slutkastrerat

I Sverige har vi inte tvångskastrerat folk sedan… 2014?

Vi som har skrivit detta heter Kai Bergendal, Axel Grönqvist och Arawn Repka. Vi är transaktivister.

Denna text handlar om transfobi, om könsnormer och om några makthavande tänkares önskan om att hålla ordning i könsleden. Det handlar om kroppar, biologi, vem som har rätt att skaffa barn och på vilket sätt. Det handlar om en seriös statlig utredning som på allvar menar att det är skäligt att tvinga människor till kastration för en juridisk procedurs skull.

1972 var Sverige ett av de första länderna i världen som stiftade en lag som gav transsexuella personer möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet, lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Samhällsklimatet var då ett helt annat, vilket färgar hur heteronormativt och transfobiskt lagen är skriven.

Lagen har varit i stort sett oförändrad sedan dess, trots upprepade försök till förändring från riksdagsledamöter. Förra regeringen gav år 2006 i uppdrag till en utredare att se över de fyra krav som ställs för ändrad könstillhörighet, nämligen 18 års åldersgräns, svenskt medborgarskap, civilstånd som ogift samt sterilisering.

Uppdragsgivarna ansåg att lagen var otidsenlig, på grund av ändrad familjerätt och attityder i samhället, och därmed behövde ses över. Utredningen skulle se över lagens utformning och i detta arbete anlägga ett genusperspektiv. Våren 2007 kom utredningens förslag till ny lagstiftning, SOU 2007:16.

Trots politikernas goda vilja åstadkommer utredaren en inte bara dåligt genomförd utredning utan presenterar även förslag med motstridiga argument. Ett exempel är att de i ena stunden uttrycker att ett krav på sterilisering är hemskt och inhumant och föreslår att det tas bort, för att i nästa stund föreslå att kravet ersättas med ett hårdare krav, kravet om borttagandet av könskörtlarna. Det vill säga kastrering.

En annan ogenomtänkt argumentation i utredningen handlar om sparandet av könsceller. Enligt det nya lagförslaget skall transsexuella ges möjlighet att spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna bli biologiska föräldrar i framtiden. Idag ges ingen den möjligheten eftersom sterilitetskravet i dagens lag tolkas så att inga könsceller får finnas sparade. Även om det blir tillåtet att frysa ner ägg eller spermier är det dock få som kommer kunna använda dessa för att skaffa barn. Surrogatmödraskapet är förbjudet i Sverige och det leder till att enbart en transsexuell kvinna som lever med en fertil kvinna kan använda sina spermier för att bli förälder. Här behövs alltså fler lagändringar för att ge transsexuella reella möjligheter att bli biologiska föräldrar.

Utredarna har också målat in sig i ett cirkelargumentshörn om kastreringskravet och 18-års åldersgräns för ny juridisk status. Det ena påfundet legitimerar det andra. De vill fortfarande inte tillåta fastställelse av ett nytt juridiskt kön för barn under 18 års ålder, eftersom det skulle ställa krav på irreversibel kirurgi i och med kastreringsingreppet. Detta anses som ett för stort beslut att fatta för någon under 18 år. Vad de inte kommer ihåg är att det är de som hittat på kravet av dessa irreversibla åtgärder. Utan juridiskt krav på kastrering behöver ingen irreversibel åtgärd genomföras av medicinska skäl.

I likhet med argumentationen för tvångssteriliseringar i Sverige på 30- och 40-talen förordas en skenbar frivillighet. Utredaren uttrycker som försvar till kastrationsförslaget att många ändå vill genomgå proceduren. Att hoppa från en frivillig åtgärd som många väljer, till att påtvinga alla det är stort. Vissa transsexuella personer varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde absolut vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt för deras kroppar. Och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

Det kanske verkar som en rättvis tanke, att eftersom alla män inte kan föda barn ska ingen man få göra det. Precis som i frågan om insemination för två kvinnor som lever tillsammans. Där får man inte testa att göra båda kropparna gravida samtidigt, det vore att få försprång framför alla de som lever tillsammans en biologisk kvinna och en biologisk man, eftersom det då bara finns en kropp att inseminera. Behöver de olikkönade parens rättigheter och privilegier skyddas så mycket att vi inte kan utgå ifrån vad som är möjligt, istället för vad som på pappret verkar rättvist? Det verkar också som att utredaren tycker att viljan att föda barn är något heligt kvinnligt, och tyder på att man inte är tillräckligt transsexuell som man om man vill föda barn. Att vilja skaffa barn är, om något, en mänsklig drift som många människor har, och då skaffar man väl barn på de sätt man kan. En man som ska föda barn i Sverige lär ha det svårt nog genom hela mödravårds- och kvinnoklinikssystemet, bara för att han i varje möte med det måste gå emot sin könsidentitet. Istället för att straffa honom ännu mer, borde man underlätta genom att utveckla systemen och exempelvis språket till genusneutralt. För tro mig, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas män i Sverige som föder barn och kvinnor som är biologiska pappor. Det kan ingen lag hindra helt, och det bör heller inte vara lagens syfte. Lagen bör istället utformas utifrån verkligheten med syfte att skapa möjligheter för alla föräldrar att utöva sitt föräldraskap och vara inkluderade i de gemensamma juridiska systemen.

Vi hoppas på att bli glatt överraskade, och känna igen många av våra tankar i propositionen, som enligt Göran Hägglund ska läggas av regeringen i vår. Istället för att argumentera för tvingande kroppsliga ingrepp som Regeringsformen, det vill säga grundlagen, förbjuder kan inspiration hämtas från Storbritannien eller Spanien som är de europeiska länder som har stiftat nya lagar på området under 2000-talet. De väljer en helt annan väg och ställer inga krav på kirurgi för att personer ska kunna ändra juridisk könstillhörighet. Dessa lagar har tillkommit för att underlätta för människor att leva sina dagliga liv i sitt genus. Lagen blir på det sättet skapad för människorna och utifrån hur de lever, och inte för att upprätthålla lagen själv och en förlegad samhällsordning som skapar hinder.

 

Kai Bergendal, genusvetare

Axel Grönqvist, läkarstudent

Arawn Repka, genusföretagare

 

Skriv på vår namninsamling!

Gå med i vår facebookgrupp.

Lagen laggar

Samhället, långsamma politiska processer och lagar sätter ofta käppar i hjulen för utvecklingen trots politikers goda vilja. 

Jag har uppfattat det som att det finns en grundläggande vilja i svensk politik att göra Sverige till ett högteknologiskt land som leder den tekniska utvecklingen internationellt.

Precis på samma sätt finns en grundläggande politisk vilja, vet jag, om att Sverige ska vara ledande i mänskliga rättigheter, vara världens mest jämställda land och så vidare. Den nya sammanhållna diskrimineringslagstiftningen är ett bra exempel där man lyckats med detta.

Dock finns en massa käppar i hjulen man sätter för utvecklingen, såsom i domen om upphosrättslagen mot Pirate Bay. Istället för att smidigt anpassa sig till marknaden och utvecklingen och främja nya teknologiska lösningar (som man gjort med STIM, tv-licens etc.) har man valt att sätta stopp till denna typ av nedladdning trots att man som land inte är teknikfientlig. En lösning som man kunde använt är att man som användare exempelvis betalar mer till internetleveratörerna och på så sätt köper rättigheterna till det man laddar ned.

Dessutom har man inte tänkt på konsekvenserna av Ipredlagen och att användning av ip-adresskyddande programvara kommer att användas i större utsträckning, vilket gör det svårare att fånga riktiga brottslingar såsom barnporrbrottslingar. Piratebaydomen och Ipredlagen är två bakslag för den teknologiska utvecklingen som skedde på grund av att lagen inte kunde hänga med i utvecklingen. 

På samma sätt är förslaget om kravet på tvångskastrering av transsexuella personer som ansöker om juridiskt könsbyte ett likadant förslag mot Sveriges politiska vilja och ett bakslag mot mänskliga rättigheter. De negativa konsekvenserna av förslaget är också i motsatt riktning till det politiska arbetet med ökad rättssäkerhet för gruppen transpersoner genom diskrimineringsskydd och andra mindre satsningar för att kartlägga och förbättra folkhälsan inom gruppen. Att föreslå tvångskastrering för en grupp ökar omedelbart stigmat mot denna, redan nedtryckta och osynliggjorda grupp. Utredningen SOU 2007:16 är ett bakslag mot Sveriges arbete för mänskliga rättigheter. 

Om frågan skulle läggas upp till Riksdagen i sin nuvarande form, är det väldigt liten risk att förslaget skulle gå igenom. Däremot gör den generella okunnigheten hos riksdagsledamöterna det svårt att införa tillräckligt med information till ett beslut för att det skulle bli en ny bra lag. Det vi transaktivister frågar oss just nu är vad ska vi satsa på: att få bort kravet om att vara ogift och svensk medborgare och kanske även slippa både tvångssterilisering och -kastrering och sedan vänta minst 10 år till på grund av lagens tungroddhet innan vi kan få till en ny utredning som kan föreslå också borttagningen av 18-årskravet och något mer ingående om intersexualism från intersexuellas perspektiv – eller ska vi arbeta för en ny utredning redan nu, trots att den gamla lagen till dess införande troligen redan kommer att fylla 40 år?

Några av oss har kommit fram till att vi vill att det ska tillsättas en ny utredning. En riktig utredning denna gång, som tar sitt arbete på allvar. Våra förhoppningar på denna nya utredning skulle vara att den

• baserar sitt kunnande på trans-och intersexuella personers livssituation och behov, enligt dem själva. 
• på allvar vill förbättra livssituationerna för samma grupper. 
• jämför lagar om trans-och intersexualism internationellt (och där kommer att stöta på Storbritanniens Gender Recognition Act 2004 kapitel 7 som separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska och även förhoppningsvis reflektera kring möjligheterna att införa ett tredje juridiskt kön såsom i Australien).
• aktivt vill ha mer information för att skapa innovation (det blir ju inte innovation i en lag om man bara arbetar utifrån gamla tankesätt, dömande attityder och ovetenskaplig vetenskap)
• lyssnar på medicinsk expertis från alla delar av medicinen i den könskorrigerande behandlingsprocessen, dvs också intervjuar kirurger, logopeder och endokrinologer. Inte bara de psykiatriskt inriktade läkarna.  
• inte har som utgångspunkt att det är den transsexuella personen som är problemet och som ska lösas för samhället skull.
• inte har en överförmyndigande tvåkönsmodell som vetenskaplig basis, som inte överensstämmer med landets genusforsking, utan som också tittar på möjligheter för att kunna få kirurgi och hormonbehandling även om man inte är transsexuell, utan har någon annan transidentitet.

Om man väljer att tillsätta en ny utredning nu och slutar försöka lägga fram ett förslag som är dömt att misslyckas utifrån den gamla utredningen, kan Sverige komma på sin egen kurs igen och kanske rädda sitt anseende. I alla fall hos en del av befolkningen. I alla fall i den här frågan.